I de norska pressetiska reglerna, Vaer varsom-plakaten, infördes 2007 en paragraf om betaljournalistik efter en debatt om tipspengar och betaljournalistik. Paragrafen säger att pressen som huvudregel inte ska betala källor och intervjuobjekt för information men att vissa undantag kan göras för belöning av nyhetstips. Den säger också att det är oförenligt med god pressetik att genom betalning fresta människor att ge ifrån sig känslig information.

De främsta argumenten för paragrafen var att informationens trovärdighet kan ifrågasättas om det finns ekonomisk vinning för den som lämnat uppgifterna och att utgångspunkten för en fri press är att också informationen ska vara fri. Även i de amerikanska etiska riktlinjerna, SPJ Code of Ethics, finns en punkt om betalning för nyheter. I Spelregler för press radio och TV finns däremot ingen paragraf om detta. Därför tyckte vi det var intressant att göra vår c-uppsats inom Journalistik om hur svenska journalister ser på betaljournalistik, om en paragraf om detta ska finnas i spelreglerna och hur den i sådana fall bör formuleras. Av tidsskäl begränsade vi oss till landsortstidningar. Vi kontaktade 16 redaktioner och bad en nyhetschef, en reporter och en webbreporter/redaktör på varje redaktion att svara på vår webbenkät.

Det mest överraskande med studiens resultat är att de flesta av svarspersonerna, 34 av 38, anser att det ska införas en paragraf om betaljournalistik i spelreglerna. Det tyder på två saker, dels att de tycker att det är en viktig fråga som bör vara en del av de yrkesetiska reglerna, dels att de tar spelreglerna på allvar och anser att de har betydelse. Något som även vårt resultat där många av journalisterna uppger att de reflekterar över spelreglerna, påverkas av dem när de fattar beslut och ser allvarligt på att bli anmälda till PO/PON samt YEN, pekar på. Om de inte anser att spelreglerna har betydelse skulle det heller inte finnas någon anledning att införa en paragraf om betaljournalistik i dessa.

Precis som den kommitté som föreslog paragrafen i de norska pressetiska reglerna så tyckte flera av svarspersonerna i studien att trovärdigheten är det största problemet med betaljournalistik. En annan åsikt som lyftes fram av en av svarspersonerna var att det kan bli en ond cirkel:

“Att börja ge betalt för intervjuer är som att öppna Pandoras ask. Det sprids att man kan få betalt, folk med orent mjöl i påsen börjar ringa och vill ha pröjs, samtidigt som priserna hela tiden ökar.”

Vissa anser att betaljournalistik inom svenska medier är en icke-fråga medan andra ser det som ett problem. I en debattartikel i Dagens Nyheter (DN Debatt 11/12) skrev Claes Sandberg att massmedier betalar poliser för information allt mer. I en replik i samma forum (DN Debatt 17/12) går Tidningsutgivarna emot detta “allt mer”, som enligt dem helt saknar stöd. Vår studies resultat stöder inte Claes Sandbergs teori att medierna betalar poliser för information “allt mer”, men heller inte Tidningsutgivarnas uttalande att “tipspengar är ok”. De flesta som svarat på vår enkät anser att tipspengar generellt är fel men kan vara berättigat i särskilda situationer. Att så många av svarspersonerna anser att det ska införas en paragraf skulle kunna tyda på att de vet eller tror att betaljournalistik förekommer mer än vad som uttalas. Om betaljournalistik inte anses vara ett problem skulle det heller inte behövas någon paragraf.

Eftersom vår studie är begränsad till journalister på landsortstidningar vore det intressant att se en vidare diskussion och fler studier om betaljournalistik. Gärna en diskussion där även kvällstidningarna och andra medier deltar.

Sally Henriksson och Malin Timan Journaliststudenter vid Södertörns högskola.