Det ständiga informationsflöde och den allt snabbare rapportering vi tar del av leder till att det mest bara blir en yta som behandlas. Detta är såklart inget undantag för sportjournalistiken. Mitt i denna snabba rapportering finns det en likriktning i journalistiken som jag har tröttnat på att läsa om. Som i all idrott handlar det om att vinna och vad som efteråt analyseras är orsakerna till vad laget/utövaren som vann gjorde rätt och vad som brast hos förloraren.

Det är då denna likriktade stereotypisering av vinnare och förlorare kommer fram. Hos en vinnare hyllas egenskaper som tuff, hård och förmågan att aldrig vika sig. ”Experter” kan uttrycka sig i tv eller skriva i tidningen om hur skönt det är att se hur en spelare offrar sig själv för lagets bästa genom att ta en puck i ansiktet. Bara för att några sekunder senare torka blodet från ansiktet och ge sig ut på ”slagfältet” igen. Eller varför inte tala om den outtröttlige mittfältsgeneralen som inte viker en tum när det kommer till att tackla, eller för den delen att motta en tackling.

När det kommer till förloraren talas det ofta om bristen på dessa egenskaper och beteenden, både från idrottares och från journalisters håll. Feghet är en återkommande egenskap hos förlorare, vågar man inget vinner man inget sägs det. Citat som ”vi var för fega” eller ”spelade som kärringar” är vanligt förekommande i medierapporteringen. Genom att uttrycka sig så fråntas idrottarna all typ av machomanlighet som så ofta benämns som en god egenskap hos idrottsmän. Istället tillskrivs utövaren egenskaper som svag, feg, och vek vilket anses vara anledningen till förlusten. Detta sätt att nedvärdera en idrottares beteende utefter hur denne har agerat tror jag handlar en del om manlig fostran. Man tar avstånd från sådant som anses vara kvinnligt laddat och uppmuntrar istället egenskaper som anses manligt.

Idrottsvärlden idag är väldigt mansdominerad, både bland utövare och även bland journalister. Det är de manliga idrotterna som är prioriterade, så även för mig. Fast mitt i denna journalistik om hyllandet av machomentalitet hos idrottsstjärnor befinner sig konsumenten. Många ungdomar följer slaviskt sina idoler genom tv och tidningar. Är det denna typ av rapportering som de ska ta del av, för att eventuellt själva bli en i mängden?

Jag tror det är nyttigt att påpeka att idrotten och journalistiken kring den är väldigt likriktad. Där man alltför ofta strävar efter att fostra mannen till en stor stark individ, som gärna inte tvekar till att offra sig själv för att vinna. Det behöver ju absolut inte vara något fel med det, det finns mycket gott med sådant agerande också. Jag menar snarare att sättet som det rapporteras alltid är det samma. Det är någon slags ”survival of the fittest”- teori som går att urskilja i mycket av rapporteringen. Men längre än så bör vi väl ha kommit idag? Jag undrar varför det ständigt måste skrivas kring det våldsamma i sport, som att till exempel ta en puck i ansiktet, notera att det rinner blod från kinden för att skapa mer dramatisering i sin artikel. Är det verkligen de våldsamma händelserna som är orsaken till vinst och förlust?

Det är också viktigt att beröra detta ämne på grund av det faktum att det är förebilder som det skrivs om. Med det kommer eftersträvan och med det kommer då en del av denna ”blindhet” som gör journalistiken mer likriktig. Kanske är det hela ett resultat av att alla inblandade är fostrade på ett liknande sätt som jag just redogjort för. Att tala om sådant man intresserar sig för och se objektivt på det kan vara mycket svårt. När man väl tagit sig förbi det steget är det minst lika svårt att tala om det med sina vänner, just för att de precis som dig är deltagare och fostrade av samma typ av mentalitet.

Nu kanske jag har snuddat vid en anledning till denna typ av journalistik ändå, att våld säljer. Men det behövs ges plats åt andra tankar också.

Sebastian Karlsson