Enligt den nuvarande frilansrekommendationen från Svenska Journalistförbundet föreslås ett arvode på minst 7 112 kronor för en dags jobb och 89 560 kronor för en månads heltidsarbete. I Frilans Riks enkät från 2008, uppgav däremot 54 procent av de svarande att de hade svårt att få betalt enligt rekommendationen. Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling, är medveten om att verkligheten ser annorlunda ut för många, men vidhåller att rekommendationen ligger på en rimlig nivå.
– Poängen är att visa hur mycket man ska ta betalt för att inte dumpa marknaden. Det här är ju inga siffror vi bara hittat på, utan vi har utgått från den genomsnittliga lönenivån för anställda journalister. Det finns säkert många brister i rekommendationen, men vi upplever ändå att den har en prishöjande effekt och att folk får upp sina arvoden genom att hänvisa till den. Alternativet är att den inte skulle finnas alls och det vore en sämre lösning.

I oktober tillsatte Journalistförbundet en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till ny utformning av frilansrekommendationen, eftersom många frilansar upplever att rekommendationen är stelbent. Förslaget ska läggas fram till förbundsstyrelsen i maj.
– Rekommendationen är lite trubbig, eftersom den är satt utifrån genomsnittsnivåer. Det innebär att den kan slå väldigt snett på redaktioner som ligger på en förhållandevis låg lönenivå i och med att det blir extremt mycket dyrare för dem att ta in frilansar jämfört med att lägga ut jobbet på de anställd. Här tror jag att vi behöver en mer uppdaterad och moderniserad rekommendation som anpassas utifrån respektive uppdragsgivare.

Köparens marknad
Att frilansarvoden är högre än en genomsnittlig lön beror på att frilansar måste betala egenavgifter och inte förväntas kunna fakturera för alla dagar under en månad. Dessutom får frilansare ofta betala för egen utrustning, kontorsplats och andra omkostnader relaterade till deras arbete. Bland annat journalisten Emanuel Karlsten har förespråkat en alternativ rekommendation som utgår från vad frilansar får betalt per krönika, reportage eller övriga former av material. Jonas Nordling anser dock att nedlagd tid är det mest relevanta utgångspunkten för ett rimligt arvode.
– Förr i tiden betalade man ofta en viss summa per tecken eller per ord, men det är inte antalet tecken som räknas, eftersom det kan skilja sig väldigt mycket från text till text hur lång tid man lägger ned på att kontrollera att innehållet är korrekt. Ett problem med nuvarande mått är däremot att många måste förhandla om hur mycket tid de har lagt ned, trots att de får betalt enligt rekommendation på pappret. Här finns det säkert ett stort mörkertal.

Svårigheten med att få ut ett rimligt arvode beror delvis på att det utbildas för många journalister i Sverige i dag, säger Jonas Nordling. Därför försöker Journalistförbundet att påverka myndigheterna till att anpassa utbildningsplatserna mer efter efterfrågan på arbetsmarknaden.
– Nu är det köparens marknad. Arbetsgivaren behöver inte betala höga arvoden när de vet att det alltid finns någon som gör det billigare. Arbetsgivaren tycker naturligtvis att det är guld att det finns ett överskott på journalister för då kan de välja och vraka, men det gynnar inte arbetstagarna.

Många kräver exklusivitet
Jonas Nordling ser en fara i att vissa journalistiska granskningar aldrig blir gjorda, till följd av att redaktionerna inte har råd att ta in frilansar.
– Så är det absolut. Det finns också jobb som görs på spekulation och det jag kanske är mest irriterad över är att många redaktioner kräver exklusivitet, utan att inse att det kostar. Om man åker iväg två veckor på ett jobb måste man kunna sälja in flera grejer till olika uppdragsgivare eller också få så pass mycket betalt att man klarar sig trots exklusiviteten.

Samtidigt understryker han att rekommendationen inte är tvingande på något sätt och att arvodet i slutändan är en förhandlingsfråga mellan arbetsgivaren och uppdragstagaren.
– Det är fullt mänskligt att man kan vilja acceptera lägre bud för att man vill kunna betala hyra och annat, men man bör alltid ställa sig frågan vem som tjänar på det. I det långa loppet gynnar det ingen om man låter sig utnyttjas.

4 röster om dagens frilansrekommendation

Emanuel Karlsten:
– Jag får inte betalt enligt frilansrekommendationen och tycker inte att det är rimliga summor utifrån kontexten att ingen uppdragsgivare betalar det. Men det värsta är att man har kvar 10-procentsstraffregeln för texter som publiceras på nätet. Det är löjligt omodernt.  
Foto: Josefin Casteryd

Merete Grut:
– Jag utgår alltid från frilansrekommendationen. Den ger en god grund för att avgöra vad som utgör vettiga villkor för betalning, leverans och upphovsrätt samtidigt som de flesta redaktörer känner till den. Vid längre eller återkommande uppdrag och uppdrag in-house, till exempel på uppdragsgivarens redaktion, blir arvodet en förhandlingsfråga. Anser man att arvodet ligger för högt har man svårt att driva en bärande affärsrörelse. Alla företag som behöver utveckla sin affärsidé och förbättra sin produkt måste ta sig råd att anlita duktiga externa aktörer. Skickliga inhyrda proffs ger ett mervärde som tidningarna borde lära sig att utnyttja bättre i stället för att klaga över att frilansrekommendationen ligger för högt.  

Josephine Freje Simonsson:
– SVT betalar mig det jag ville ha och jag baserade min beräkning på vad anställda har och vad andra frilansare har. Jag är helt nöjd med mitt arvode. Jag tycker att frilansrekommendationen är bra som en utgångspunkt och att den inte bör sänkas. Förbättring för frilansrekommendationen hade varit att ta fram en dräglig månadsersättning för återkommande uppdrag. Jag tror inte att det finns någon redaktion som går med på den ersättningen för en relativt okänd frilansjournalist. Detta är något som tillhör typ ligan Janne Josefsson och Lars Adaktusson som med all rätt ska ha högre lön.
Foto: Tom Procter

Magnus Carlsson:
– Vid varje jobb sker ju en förhandling, så arvodet varierar. Ibland blir timarvodet högre än rekommendationen, ibland lägre. Rekommendationen går inte att följa strikt. Ingen av mina redaktörer skulle acceptera att jag fakturerade timmar enligt den. Den är väl bra att ha som en riktlinje, men i praktiken är den i det närmaste verkningslös.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se