Det är 2012. Trots flertalet framsteg som gjorts i jämställdhetens namn de senaste åren, finns många könsorättvisor kvar. Den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen, en dag som brukar ägnas åt att diskutera just det faktum att vi har mycket kvar att göra. Tidningen M-Magasin, ett livsstilsmagasin som riktar sig mot kvinnor i övre medelåldern, uppmärksammar dagen genom att i sitt senaste nummer styla sju svenska statsråd som är kvinnor och låta dem berätta om sina viktigaste ”kvinnofrågor”. Detta uppmärksammades även i torsdagens Expressen, där bilderna på statsråden figurerar under rubriken ”Stassråden”. Den här typen av journalistik är tyvärr inget annat än ren och skär sexism. 

Ministrarna ifråga är Birgitta Ohlsson (EU-minister), Gunilla Carlsson (biståndsminister), Maria Larsson (näringsminister), Annie Lööf (näringsminister), Nyamko Sabuni (jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister), Lena Adelsohn Liljeroth (kulturminister) och Beatrice Ask (justitieminister). De har färgglada dresser, högklackat och matchande väskor. Expressen skriver att de är ”coola, snygga, smarta och med ett viktigt budskap. Såhär har du aldrig sett Sveriges kvinnliga ministrar förut”.

Problemet är att vi har sett det förut. Otaliga gånger, fast kanske inte i just den här varianten. Oavsett vad en kvinna väljer att göra och arbeta med, blir hon bedömd utifrån sitt utseende. Det spelar tydligen ingen roll vad det handlar om eller om kvinnans budskap råkar vara politiskt, då objektifieringen av Kvinnan och kvinnokroppen genomsyrar hela vår kultur. Och journalistik. Södersjukhuset sökte ”tv-seriesnygga” sjuksköterskor för några veckor sedan och i M Magasin får vi lära oss om ”glamoröst ministermode – med kampanda”. Den är en sådan naturlig och subtil del av samhället att vi knappt märker när den sker längre. Det om något bör uppmärksammas på Internationella Kvinnodagen och borde ägnas spaltmeter åt i tidningarna: Hur ska vi göra för att på riktigt bryta det här sexistiska mönstret?

Min poäng är alltså inte att påstå att kvinnor inte ska få ”vara riktiga kvinnor” eller att säga att allt som brukar förknippas med ”kvinnlighet” är fult och sämre, än det som traditionellt betraktas som ”manligt”. Det är att kritisera den objektifiering och de sexistiska undertoner som den här journalistiken fullständigt osar av och som bidrar till att vi inte kommit längre på jämställdhetsfronten år 2012.

Ska inte statsråden som är kvinnor få prata om politik? Är det inte bra att vi fokuserar på vilka politiska frågor som kan bidra till att minska ojämställdheten i samhället? Jo, det var just det. Men låt ministrarna slippa de högklackade skorna till nästa intervju.

Josefine Carnolf