Ingen som sätter sin fot på Sri Lanka lär lyckas undvika president Mahinda Rajapaksas anlete. På billboards, nypressade sedlar och givetvis i medierna ler han oemotståndligt charmant. Och det går hem. Journalister vittnar om hur denna landsfaderliga gestalt vinner folkets hjärta, men också om hur pressfriheten inskränks fatalt.

Opinionsbildningen i landets press tvingas ta ett steg tillbaka för regeringens intressen. Politiskt riktad kritik kan leda till hot, misshandel, kidnappning och mord. Den Sri Lankesiska pressen kännetecknades under krigstiden av grav censur och antalet angrepp mot journalister var fler än i dag. Men efter nästan tre år av fred ligger rädslan kvar som ett tungt täcke över yrkesgruppen, och det är befogat. Det rapporteras ännu om kidnappningar och hot och senast 2009 mördades chefredaktören för den regeringskritiska nyhetstidningen Sunday Leader, Lasantha Wickrematunge, på grund av sitt yrke. Konsekvensen stavas självcensur.

Mediesystemet består av såväl statlig som privat mainstream-press och klyftan däremellan är djup. Statlig media fungerar som en megafon för regeringen som styrs av president Rajapaksa. Att vara journalist här är att vara språkrör å statens vägnar. Fokus ligger på att framhålla regeringens goda gärningar och att främja partiets åsikter. Propaganda tycker vissa, en uppfostrande och utbildande anda säger andra.

Den privata sektorn för mainstream-press påstår sig vara mer oberoende. Det är inom denna sfär exposéer, minoritetsåskådningar och kritiska artiklar kan publiceras. Skrapar man lite på ytan finner man dessvärre ett snårigt inre. Ägarna av privat media är ofta politiker och om inte, så finns garanterat kopplingar till sådana. Ett flertal privatägda mediestationer är uttalat pro-opposition, men yrket kräver samtidigt goda relationer med makten. Utan kontakter bland sittande politiker kan medieägarna få problem med exempelvis företagsregistrering och utgivarbevis.

Självcensur tillämpas i båda sektorerna. Journalisterna vet vilka ämnen som kan behandlas och vilka som inte bör möta dagsljus. Det kan röra känsliga ämnen såsom korruption eller kulturella tabun som abortfrågan. Men främst är den politiska arenan i pressen begränsad. Utrymme för oppositionens ideologi eller valkampanjer ges generellt sett inte i statlig press. Och när sådan information väl trycks är den negativt vinklad. Som en reaktion på detta anser privat media att oppositionen bör gynnas i sina publikationer. Situationen skapar partiskhet där neutraliteten borde ha haft sin givna plats.

Likheten mellan statlig och privat press är samtidigt att regeringskritik är det mest sonderade området att ge sig i kast med. Statlig press kan av princip helt enkelt inte publicera annat än regeringens ljusa sida. Privat press törs måhända publicera en och annan provokativ artikel, men kritiken är av svag karaktär. All mainstream-press måste trippa på tå runt regeringens ideologi och aktioner.

Problematikens effekter svävar i tre dimensioner: mediekonsumentens tillika medborgarens, medieproducentens och samhällets. Begrepp som neutralitet, opartiskhet och balans är ledord för Sri Lankesisk media, men efterföljs i praktiken otillräckligt. Mediekonsumenten serveras information av makabert låg kvalitet. Två av journalistikens huvudsyften försvinner därmed: att vara en trovärdig informationskälla, samt att verka för opinionsbildning.

För medieproducenten kan insatsen vara livet. Vem vågar granska eller kritisera om negativa konsekvenser kan drabba densamma? Oavsett om påföljden handlar om uppsägning från arbetsplatsen eller hot utifrån, kan rädslan vara anledning nog för självcensur. På en allmän, övergripande nivå skadas demokratin av den mediereglerande makten. Utan det granskande organ som journalistiken skulle kunna vara, förblir Sri Lanka ett land där korruption är vardagsmat.

Relationen mellan journalistiken och politiken på Sri Lanka är levande, stark och rotad i sociala traditioner. Här gör det nödvändigtvis ingen skillnad om du är stats- eller privatanställd journalist, spelreglerna är svåra att bryta. Det handlar om tjänster och gentjänster, en sorts pseudo-vänskap. Om en politiker ser till att redaktionen får ström under en ekonomiskt knaper tid eller godkänner deras utgivarbevis, då ska samma politiker få lön för mödan. I form av positiv publicitet, givetvis. Klientelismen genomsyrar det Sri Lankesiska samhället så pass att det till och med kuvar den mest idealistiska journalisten.

Komplexiteten i den inskränkta mediearenan i Sri Lanka gör läget överfullt av utvecklingsområden. Från politikerna önskar journalisterna informationsfrihet, från rättssystemets sida krävs uppföljning av de brott som begås mot journalister. Samarbete mellan statligt och privat anställda journalister anses av dem själva vara avgörande för att utveckla ett väl fungerande medieklimat. Samtidigt behöver yrkeskåren utbildning och mediemiljön i sig en rejäl dos av frihet, objektivitet och transparens. Dagen då Sri Lanka får uppleva detta är den dag då president Rajapaksa kan le för något betydelsefullt. Han kan le för demokratin.

Isabella Westerberg