Det är fullständigt otänkbart att jag, på den tiden jag var anställd som journalist på en svensk morgontidning, regelbundet skulle ha publicerat texter hos någon annan än min arbetsgivare. Det är lika otänkbart att jag på en offentlig plats skulle ha talat om vilka organisationer jag sympatiserar med, vilka personer jag känner eller vem jag möter för en fika på stan. Det är fullständigt absurt att tänka sig att jag skulle ha diskuterat ett pågående jobb i ett publikt forum, eller att jag skulle ha pratat om mina kollegor eller konkurrenter (eller ännu värre: dem jag skrev om) på ett skämtsamt eller nedlåtande sätt utanför redaktionens lyckta dörrar.

Idag är det annorlunda. I takt med att den allmänna användningen av sociala medier som bloggar, Facebook och Twitter ökar, så ökar också journalisters användning av sociala medier. Och på de tio år som gått sedan jag lämnade nyhetsjournalistiken har jag kunnat se journalistikens normer förändras; det som tidigare var fullständigt otänkbart är idag helt normalt.

Är det här bra eller dåligt? Att journalistrollen och journalistikens normer förändras är ju i sig inget konstigt. Men ett par saker tycker jag är värda att uppmärksamma lite extra:

Den första handlar om mediernas trovärdighet och publikens förtroende. En av de absolut största skillnaderna jag ser i journalistiken idag jämfört med hur vi (jag) jobbade för dryga decenniet sedan är den ökade transparensen och dialogen. Såväl hela redaktioner som enskilda journalister diskuterar nyhetsvärderingar, bildval, pågående jobb, kommande jobb och de senaste publiceringarna med vem som helst som vill delta. Den här dialogen förs i första hand på mediernas egna plattformar, men också i sociala medier. Samtidigt lär publiken känna allt från reportrar och fotografer till ansvariga utgivare, både i yrkesrollen och mer privat. Mycket tyder på att denna transparens och dialog är nödvändig för dagens medieföretag – den ökade transparensen och dialogen bidrar till publikens förtroende, och utan fortsatt högt förtroende ingen framtid för de traditionella medierna, om man vill hårdra det lite extra. I detta spelar alla bloggar, twitterflöden och Facebooksidor (både redaktionernas och de enskilda journalisternas) stor roll. Det gäller att bygga sina varumärken också i de sociala medierna – och att vårda dem väl.

Samtidigt är det också så att denna ökade transparens och dialog ställer särskilda krav på en pålitlig press- och yrkesetisk kompass. Publiken möter i samma ständiga flöde av texter inte bara den professionella journalisten utan också den privata, utan att göra någon större skillnad mellan dem. Och i praktiken är det kanske heller ingen skillnad. Men när varje enskild journalist har sitt eget personliga publiceringsverktyg lätt tillgänglig i handväskan, dygnet runt, då gäller det att vara extra uppmärksam. Frågan går långt vidare än diskussionen om man ska breaka en nyhet på Twitter eller inte. När publicerandet pågår 24/7 så ställer det krav på att etiken och etikdebatten utvecklas, så att enskilda journalister kan hålla den etiska fanan högt också när de slänger iväg en statusuppdatering på vägen mellan mataffär och dagishämtning.

Den andra saken jag vill uppmärksamma handlar om journalistkårens sammanhållning och styrka, journalistrollen om man så vill. I takt med att användningen av sociala medier ökar så riskerar journalistikåren att gräva sin egen sociala medier-klyfta. Begreppet digital klyfta känner i alla fall medieforskarna igen från publikforskningen. Det handlar om klyftan mellan internetanvändarna och icke-användarna, och den närmast totala oförståelse som finns för ”de andras” verkligheter kopplat till en mer allmän föreställning om att ”alla” är flitiga nätanvändare – men ”alla” använder inte nätet lika mycket, eller på samma sätt.

Inom journalistiken växer nu en motsvarande klyfta, en sociala medier-klyfta. På den ena sidan finns de aktiva och ofta obekymrade användarna som inte ser några som helst problem med sina aktiviteter i sociala medier, vare sig press- eller yrkesetiska. Det är de som idag i hög utsträckning formar såväl debatten som vår allmänna bild av sociala medier.
På den andra sidan hittar vi de mer försiktiga, de journalister som kanske formade sina normer och ideal i en annan tid och har svårt att förstå vitsen med att berätta om precis allt för precis vem som helst. Det som är självklart för den ena gruppen kan vara fullständigt otänkbart för den andra. Jag tror inte att det ena förhållningssättet till sociala medier är bättre eller sämre än det andra, eller att de inte kan existera parallellt (för det gör de). Men debatten om journalistrollen och journalistikens användning av sociala medier måste föras av alla, även av de mindre aktiva. Inte alla tycker och tänker och gör likadant.

Ulrika Hedman 
Doktorand vid JMG

Arbetar med en avhandling om hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av användningen av sociala medier.
Första delstudien bygger på enkätundersökningen Journalist 11.