Så kan man beskriva målet för den svenska tryck- och yttrandefriheten. Myndigheter och andra allmänna organ ska hålla fingrarna i styr när det gäller allas rätt att starta ett massmedium. Några hindrande åtgärder för att framställa, ge ut eller sprida t.ex. en tryckt skrift får inte vidtas på grund av innehållet.

I de fall en myndighet får ingripa, t.ex. när någon hetsat mot en folkgrupp, ska det ske strikt enligt de regler som finns i lag. Vi ska kunna se varför en åtgärd vidtagits och följa vad myndigheterna gjort. Myndighetshänderna på täcket tack.

Ibland blir det lite si och så med principerna. Politiker förmår inte hålla fingrarna i styr utan söker avstyra sådant de inte vill se offentliggjort.

Presstödet började som ett bidrag till partiernas propaganda men övergick snart till att betalas ut direkt till partipressen. Då på 1970-talet fanns inga oberoende tidningar utan de flesta var knutna till de politiska partierna.

Enligt den liberala pressideologin är presstödet en främmande fågel i en demokrati. Det styr där marknaden borde få i stort sett fritt spelrum. Den sociala ansvarsteorin däremot accepterar att staten går in och korrigerar marknaden, bland annat genom att ge vissa tidningar stöd och inrätta Public-service verksamheter som t.ex. Sveriges Television (Svt).

Presstödet har varit styrande. Det har i vart fall temporärt räddat livet på enskilda tidningar men samtidigt också försinkat nödvändiga strukturförändringar som nu trots presstödet har genomförts på bara några få år.

Ska presstödet nu även utformas så att det blir avstyrande?

Frågan är berättigad med tanke på vad regeringen skriver i direktiven till en ny utredning om presstödet. Staten anses ha rätt att ställa ”vissa grundläggande villkor” på den som tar emot offentliga medel. Som exempel på villkor nämns ”respekt för demokratins idéer” inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering.

Bakgrunden till att frågan väcks av regeringen är att den nationalistiska tidningen Nationell Idag kan kvittera ut nära två miljoner per år i presstöd. Det kan tidningen göra genom att uppfylla vissa formella kriterier bl.a. antalet utgåvor per år.

Någon prövning av det politiska innehållet har aldrig varit aktuell. Staten har inte bara hållit tassarna borta utan också varit blind och inte favoriserat eller diskriminerat någon. Systemet har varit åsiktsneutralt även om det genom att rikta sig till andra tidningarna därmed till stor del understött socialdemokratiska tidningar.

Men nu öppnar regeringen för att presstödsnämnden inte bara ska räkna exemplar utan även granska innehållet för att avgöra om det kan anses visa respekt för demokratin, inte vara diskriminerande och verka för jämställdhet.

Före 1766 avgjorde en censor vad som skulle få tryckas och inte. Förverkligas intentionerna i direktiven skulle censorn återuppstå i modern tappning. Jag kan se pannor i djupa vecka som inför avgörandet värderar om publikationen är demokratiskt rumsrent och därmed ska få eller nekas stöd.

Man kan i direktiven ana att regeringen innerst inne inte tror på ett sådant system. Med mediernas självständighet som garanteras i grundlagen i åtanke ska utredningen enligt regeringen se om det är möjligt och ändamålsenligt att införa bestämmelser som ställer krav på innehållet.

Regeringen framhåller också att det framtida presstödet ska vara rättssäkert, öppet och rättvist. Enbart kravet på rättssäkerhet gör det omöjligt att införa en kvalitetskontroll av innehållet. Var ska gränserna dras? Hur mycket ojämlikhet får t.ex. en religiös tidning plädera för utan att bli av med presstödet? Ska det anses odemokratiskt att ifrågasätta parlamentarismen? Ska nolltolerans gälla eller kan enstaka snedsteg tillåtas innan presstödet ska dras in? Och hur länge ska en prickad skrift placeras i karantän innan den kan få presstöd?

Mediepolitiken ska behandla inte bara enskilda tidningstitlar lika utan också så långt möjligt skapa likartade förutsättningar för alla medieformer. Det är ingen rim och reson i att t.ex. dagstidningarna betalar annonsskatt medan tv och de som verkar på internet slipper.

Tanken att demokratin ska särbehandla odemokratiska tidningar hör inte hemma i en demokrati.

Nils Funcke