Den grekiska journalistiken är precis som ekonomin i fritt fall, menar Alexandra Pascalidou och berättar att flera tidningar och tv-kanaler nu läggs ner eller går i konkurs i landet. 
– På tv-kanalen Alter hade medarbetarna inte fått betalt de senaste sex månaderna innan de nyligen fick beskedet att verksamheten läggs ner. På tidningar och månadsmagasin finns journalister som lever i total ovisshet och är obetalda sedan ett halvår och jag får dagligen mejl från kollegor som vill lämna Grekland. 

Den ekonomiska krisen har strypt inhemsk dramaproduktion som istället ersatts av inköp av billiga turkiska tv-såpor som bänkat halva Grekland, medan nyhetsflödet präglas av kris och katastrof.
– Långt efter midnatt kan man se och höra samma kostymklädda herrar som med pannan i djupa veck debatterar Greklands förflutna och framtid. Drastiska debattinlägg om landsförrädare, skrämselpropaganda som kläs med skräckmusik och nyhetssändningar om ett land som flämtar på sin dödsbädd och flitiga rapporteringar om hur utländska medier skildrar Grekland är också en del av vardagen.

Satir ökar i popularitet
Alternativa medier växer fram i krisens kölvatten. Den systemkritiska tidskriften Unfollow har till exempel startats med bidrag från allmänheten och helt utan reklam och annonser, berättar Alexandra Pascalidou.
– Samtidigt anklagar regerings- och mediekritiska bloggar etablerade journalister för inblandning i mutskandaler, exempelvis med Siemens som sägs ha haft en lång lista hemligt avlönade journalister.

Även de politiska satirprogramnen, som Al-Tsantiri News i tv och Ellinofrenia i radio, växer sig allt starkare i landet.
– Al-Tsantiri News sänds på bästa sändningstid och har rekordhöga tittarsiffror där programledaren inför tusenhövdad publik levererar skoningslös kritik mot den politiska gräddan, EU, IMF, ECB och alla som har makt.

Förtroendet för medierna förbrukat
Förtroendet för journalistkåren är kört i botten efter att ägarna för de olika mediehusen ofta använt medierna i egna syften, förklarar Alexandra Pascalidou.
– Bland annat har en av de största kommersiella kanalerna MEGA Channel under krisen fått enorma trovärdighetsproblem och sett sina tittarsiffror rasa efter en starkt vinklad rapportering om demonstrationerna och politikerna och sparpaket.

Korruptionen tapetserar för första gången löpsedlar och nyhetssändningar, berättar hon.
– Uppgifter från mina grekiska kollegor nämner att politiker köpt sig tv-tid i nyheterna där det funnits en specifik taxa per minut. Publiken är väl medveten om vänskapskorruptionen som råder mellan olika kanaler och politiker. Folkets vrede är riktas även mot mediaprofiler som råkat ut för yoghurtattacker och offentliga utskällningar.

Att kommersiella intressen är aktiva och intervenerar i programutbudet har hon själv fått erfara. 
– När jag vågade kritisera Barbie i ett morgonprogram där jag var programledare tvingades jag dagen därpå be om ursäkt för att företaget köpte reklamtid på kanalen och blev kränkta när jag hävdat att dockan inte ser realistisk ut. Det är bara ett bagatellartat exempel av många. Ett annat är när jag blivit lovad att bli nyhetsankare men i sista stund förhindrades för att jag inte tillhörde regeringspartiet.

Hur upplever du Greklands mediedrev jämfört med svenska mediedrev? 
– Mediedrev är en vardag i Grekland men de förekommer på andra premisser än här. Det finns en hel uppsjö tidningar med tydliga politiska sympatier från vänster till höger och där kan vissa skydda och försvara samma person som granskas och krossas av en annan. Grekerna är mycket mer mediekritiska än svenskarna för de har aldrig invaggats i tron att medierna är objektiva. Grekerna vet att alla medier har egna syften och sympatier, att deras ägare samtidigt äger ett fotbollslag som de marknadsför eller står bakom ett parti som de stöttar och hyllar. Som mediakonsument vet man exakt vilken kanal som är regeringskritisk alt EU-kritisk och vilken kanal som rättar sig i leden. 

Hur anser du att Greklands finansiella kris har hanterats av svensk press?
– Något ensidigt och det var anledningen till att jag gjorde dokumentären "Vad är det för fel på grekerna?". I svenska medier skildras krisen alltför ofta enbart i siffror och börstermer och de politiska, kulturella, antropologiska dimensionerna och konsekvenserna försummas. Jag saknar även en djupare och bredare förståelse som sätter finanskrisen i en politisk kontext och sträcker sig bortom de simpla snabbmatsförklaringarna om "slöa sydlänningar" som parasiterar på Nordeuropa.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se