UTBLICK I VÄRLDEN.

Eki möter upp på avtalad plats efter mörkrets inbrott och beställer in en slät kopp kaffe. Längre ner på gatan erbjuder barer och trendigt nergångna hotell på öl, askfat och billiga sängplatser. Jalan Jaksa är numera blott en gata, länge var det en alternativ fristad — åtminstone ett alternativt kvarter — och "ett andningshål för kreativitet", som en ung man beskrev saken. Jaksa är en relativt engelsktalande oas där affischer om indonesiska språkkurser och turistpaket upptar de minimala utrymmena mellan husfasaderna.

En av taklamporna fladdrar till, ser för ögonblicket ut att ge vika och slockna men återhämtar sig och bibehåller skenet. Eki stödjer tanken på indonesiska kärnkraftverk, ett storpolitiskt projekt i idéstadiet med fokus på Borneos jordbävningskänsliga kuster. Han var själv i Japan några månader innan katastrofen i reaktor 1 vid Fukushima och har sedan dess propagerat för en idédebatt där energipolitiken är tänkt att implementera fler gröna alternativ.

Japans kärnkraftolycka skedde till följd av otillräcklig skötsel och en förödande tsunami. Om den saken vet Indonesien ett och annat — arkipelagen befinner sig i såväl cykloners som tsunamis och vulkaner skottgluggar — och förberedelserna inför naturkatastrofer har blivit aningen bättre, menar Eki.

— Men som med så mycket annat i Indonesien beror det helt på var någonstans du befinner dig. Vart du bor, helt enkelt. Kapaciteten nationellt sett är förvisso bättre, men på regional nivå är det varierande. Kalimantan, Papua och havsöarna bortom Bali är i det närmaste att betrakta som katastrofalt illa eftersatta, säger han.

Bakom Ekis gestalt surrar en fläkt som enda sällskap. Han har precis avslutat ett annat möte där han mottog beskedet att han tilldelats en viktig post inom Jakartas radio- och tevetjänst. En post som hindrar honom från att låta sig intervjuas under sin riktiga identitet. Som journalist och aktivist i grunden är han ändå nöjd; Eki kan utan problem ta en paus i arbetet för att skriva på sin master och utöver det ser han till att arbeta med frågor som berör honom.

Som ung var han aktiv i kampen mot Suhartos diktatur, blev sedermera journalist och arbetade inom både radio och på tidningsredaktioner. Eki är nationalist, något som innebär att han vill vårda det arv och den identitet som republiken sådde via intellektuella kretsar på de koloniala universiteten på tjugo- och trettiotalet.

— Visst, det handlar om att romantisera. Det handlar om nostalgi och att inte glömma bort vår historia och vårt politiska arv, erkänner Eki.

När Indonesien på alla sätt och vis exploderade våren 1998 sprang plötsligt alla krafter, åsikter, yttringar, rörelser och tårar som undanhållits i decennier till liv. Alla reformer som möjliggjordes kan bokstavligen liknas med ett vulkanutbrott, okontrollerat och genomgripande. Pressfriheten bjöd på segrar i form av politisk journalistik och intelligenta tidskrifter jämte andra sidan av pressfrihetens mynt som beredde vägen för en mjukporrindustri som växte fram med glättiga tidningar och kroppen som verktyget till kändisskap och rikedomar.

När den arabiska våren vann mark och korsade gräns efter gräns i början av 2011 vändes många blickar mot Indonesien. Man fann länkar mellan Indonesien och Mellanösterns reformtörstande massor; en ung befolkning, muslimska majoriteter, seglivade despoter som tillbakahållit demokratiseringsvågor sedan kalla krigets postkoloniala vakuum bedarrade.

Medan Mellanöstern i de sociala mediernas revoltvänliga tidevarv vandrar längs en allt öppnare stig tycks ogräs ha vuxit fram i de indonesiska fogarna. Efter Suhartos fall och reformasivågens demokratiska inslag syns tydliga tendenser på ett inrikespolitiskt trendbrott. Konservativa vindar blåser in över Jakarta och militären kopplar ett allt starkare grepp om maktapparaten. Det är emellertid ingalunda något nytt, oron för att den svartvita islamismen ska få rejäl grogrund i Indonesien har funnits sedan demokratins återkomst.

— Det handlar om en propagandamaskin, säger Eki, som försöker övertyga indoneser om att "de inte är tillräckligt mycket och tillräckligt bra muslimer". Det gör det än mer viktigt att kämpa för vår nationella identitet. Där är Sukarnos arv en viktig förebild.

Eki nämner Indonesiens landsfader, sin tids galjonsfigur i tredje världen och progressiv i sin radikala postkoloniala gärning som störtades av Suharto samman med militärkuppen mitten av sextiotalet.

— Vad som redan är känt är att olika islamistgrupperingar, bland annat med stöd från Saudiarabien, etablerar sig i slumområden och rekryterar via infiltrerade eller sponsrade koranskolor, tillägger han.

Liksom många andra tror han att valet 2014 blir "nästintill avgörande" för Indonesiens fortsatta kurs in i framtiden. Han ser det som ett vägskäl, antingen ett steg länge bort från Suhartos kvarlämnade makttraditioner och politiska gods eller ytterligare närmanden av ett repressivt arv. På vissa fronter intet nytt, kommunism har förblivit — oavsett demokrati eller diktatur — bannlyst som övertygelse och rörelser som anammar socialism är förbjudna. I längden går förbudet ut över ateismen som många likställer med kommunism.

Den politiska framtidsakvarellen förblir tudelad; verkligheten har många sidor och den starka tillväxten förblir granne med utbredd fattigdom: en utveckling som river upp fler sår än den läker. Det politiska läget förblir lynnigt: som journalist anser Eki att den yttrandefrihet som nu erbjuds indoneser är förlegad och rest på koloniala föreställningar.

— Pressfriheten måste reformeras, säger han. Se bara på vilka konsekvenser den nya antiporrlagen fört med sig. Artister, konstnärer, journalister och andra kulturutövare känner sig hotade och deras rörelsefrihet åtstramad. Med rätta. Lagen fungerar som en varning och är ett illavarslande hot mot vår demokrati.

Eki talar vidare om utländska bolag som "sitter på stort inflytande över de indonesiska medierna".

— Nu är allt kopplat till börser, penningras och risktagande. Om medier rapporterar om mäktiga bolags förehavanden riskerar de att stämmas, och det fastän bolagen vet att de har sanningen emot sig. Men medier har helt enkelt inte råd med dyra domstolskostnader eller att bli utmålade som de som fått börsen, alltså ekonomin, att vända neråt. Därför har rapporteringen blivit mer försiktig.

Att börja sätta sig upp mot rådande maktskikt görs inte i en handvändning, tillstår Eki.

— Du måste ha skinn på näsan, vara inställd på att bli baktalad. Du får kanske inte ta banklån och så vidare. Jag har sett det med egna ögon och en av anledningarna till att jag inte vill framgå med mitt riktiga namn.
Sökandet efter en identitet lutar sig inte blott mot den geopolitiska kartbilden, utan även mot den geografiska. Indonesien har i takt med finanskriser, politiska töväder i arabvärlden och allt penningstarkare aktörer långt bortom västvärldens gränser blivit en knytpunkt mellan tre kontinenter: Asien, Mellanöstern och Oceanien.

Priset på öppenheten inför omvärlden, det vill mena den marknadsvänliga aspekten, har varit högt för dem som inte suttit på privilegium eller närt nära band till landets oligarki, det vill säga nittio procent av befolkningen. Starka fackföreningar, krav på skäliga villkor och högljudda miljörörelser är ovälkomna inslag när utländska bolag ska etablera sig i nya lundar runtom i arkipelagen.

Trots dåliga förutsättningar har Indonesien under de senaste åren lagt grunden för starka ideella röster som ropar åt dem utan någon röst; arbetare, människorättsaktivister, lokalreportrar och miljövänner.

Eki dricker upp sitt kaffe och önskar se en mer centraliserad demokrati, inte likt den Suharto formade kring sin egen oligarki utan en samhällsform där ens födelseort inte bestämmer ens framtida möjligheter. Påtår?

— Nej, tack. Indonesiens demokrati är inte stabil. Du föds in i värderingar, i ett politiskt arv. Folk vill ha stabilitet, därför gillade så många Suharto trots dennes repressiva styre. Nu saknas det tålamod och långsiktighet. Rädslan håller på att ta över Indonesien, nu är folk rädda, summerar han.

Vad är folk rädda för? Eki ler, som om han redan klargjort den saken.


 
Klas Lundström 
journalist och författare 

I februari utkommer han med "Krokodilernas land", den första boken inifrån Östtimor (tidigare ockuperat av Indonesien) för en svensk publik. Sammanställer just nu en bok om Indonesien.