second opinion
Tv-serien "Mot alla odds" är bara början
SVT:s realitysåpa Mot alla odds som hade premiär 17 januari har gett bränsle till debatten om hur personer med funktionsnedsättning medverkar i medier och åsikterna går isär. Diskussionen behöver fördjupas till ett bredare samtal om mångfaldsperspektiv i medier.
För fem år sedan presenterade Marina Ghersetti, medieforskare vid Göteborgs universitet, rapporten Bilden av funktionshinder – en studie av nyheter i Sveriges Television. Under ett seminarium på SVT skakades alla av Ghersettis siffror och bilder. Människor med funktionsnedsättning medverkade under 1 promille av sändningstiden i nyhetsprogrammen. Ofta bildsattes nyheter med en närbild på rullstol utan att personer själva kom till tals. Människor med funktionsnedsättningar framstod som passiva, hjälplösa och svaga och behandlades som delar i ett kollektiv snarare än enskilda individer. Ghersettis studie gjordes på uppdrag av projektet Med i medier i samarbete med SVT.
Hur ser det ut idag, fem år senare? Vi som ställer frågan jobbade i projektet Med i medier som avslutades 2008. Det snabba svaret på frågan är att vi inte vet. Det görs inga strukturerade uppföljningar av Ghersettis studie eller utbudet i stort. Men den pågående debatten om mediebilden, inte bara i nyheter, tyder på att något har hänt.
Debatten om hur och varför personer med funktionsnedsättning ska synas i medier behövs. Men den bör kopplas till ett bredare samtal om mångfaldsperspektiv i medier. Vilka människor uttrycker sig i medierna och vilka liv är det som speglas? Forskaren Ylva Brune har konstaterat att det saknas ett strukturerat arbete kring mångfaldsaspekter och att bristerna pekar på ett demokratiskt problem. Mediehusen lyfter att det går att räkna kvinnor men att andra egenskaper är osynliga och inte går att mäta.
Men medieforskare som sysslar med mångfald är väl medvetna om metodproblemen kring osynliga eller onämnda funktionsnedsättningar, sexuell läggning, aspekter kring etnicitet och klass. Att säga vem som har en funktionsnedsättning eller är funktionshindrad i samhället är i sig omöjligt, eftersom upplevelsen är subjektiv.
Det finns trots allt olika metoder att mäta mångfald i medier. Forskarna Gunilla Jarlbro och Michael Rübsamen vid Lunds universitet tog 2007 fram ett verktyg för att bedöma hur funktionshinder återspeglas i tv. Både förekomst och storyns struktur och roller finns i verktyget, som testades på tre redaktioner. I rapporten Missad och dissad tar de upp problem med att redaktionerna själva bedömer stereotyper i egenproducerade program.
Vi tror därför att den lärande reflektionen på redaktioner behöver kompletteras med studier från utomstående forskare. Misstag görs alltid. Det viktiga är vad man lär sig av dessa. Vår inspiration om strukturerat mångfaldsarbete kommer från Storbritannien. Det handlar om strategier för rekrytering, utbildning och uppföljning samt forskning om medier och normbildning. Brittiska tv-bolag har löpande mångfaldsutbildningar och enkäter till personalen samt oberoende fördjupande publikundersökningar.
Elspeth Morrison, brittisk utbildare, har lett workshopar i Sverige och talat om ”incidental portrayal” - att nämna funktionsnedsättning så att säga i förbifarten. Ett exempel är när Petra Mede medverkar. Hon är komiker i första hand men hennes smärta efter en olycka nämns ibland i personliga intervjuer. Självklart är det dock alltid upp till individen vilka egenskaper man delar med sig av i medier.
Rekrytering är högt prioriterat. Programledaren för Bolibompa Lovisa Söderberg är ett exempel. Om människor med funktionsnedsättning, givetvis med rätt kompetens, integreras på arbetsplatsen kommer frågor om funktionshinder in naturligt.
Journalistiken vad gäller funktionshinder, dvs de hinder som personer med funktionsnedsättning upplever i samhället, kan också bli intressantare. Varför bryts lagstiftning som reglerar tillgänglighet systematiskt, varför får inte unga personer med funktionsnedsättning jobb utan döms till fattigdom eller varför ökar antalet elever i särskolan lavinartat, är exempel på frågor att lyfta.
Med i medier är avslutat. Vi saknar fortfarande ett strukturerat mångfaldsarbete i mediehusen och forskning kring mediebild och mänskliga rättigheter i ett bredare perspektiv.
Mia Ahlgren, Emil Erdtman och Per Frykman