Jag är egentligen inte speciellt oense med Mats Edman kring vad han kallar kärnfrågan; att felaktiga uppgifter i medierna kan drabba enskilda personer hårt. Varje gång felaktigheter publiceras finns det en risk för personlig skada för den som drabbas. Det är också ett allvarligt problem för journalistiken eftersom varje gång det sker så sjunker trovärdigheten för journalister och journalistiken hos allmänheten. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att oetiska publiceringar i tidningar och inom etermedia är sällsynta. Speciellt i jämförelse med vissa webbplatser, bloggar och internetforum där varken ansvarig utgivare eller etiska regler finns som vägledning för publicering av namn i känsliga fall och situationer.

Jag är däremot inte överens med Mats Edman vad gäller lösningen. En utökad lagstiftning kring förtal riskerar snarare att leda till en sämre journalistik. Det kommer göra att vissa sanna, intressanta och relevanta berättelser aldrig kommer att publiceras eftersom det kommer vara omöjligt att veta vad tingsrätten väljer att definiera som …#157;allmänintresse…#157; och vad den anser vara förtal. Risken för en godtycklig självcensur ökar och hur fri är pressen då? Det är förvånande att Mats Edman inte ser detta som ett problem.

Jag tror på det självsanerande system mediebranschen har idag. Jag står fast vid samma ståndpunkt som i min föregående replik: Om branschens aktörer – medieägare, publicister och journalister – tar sitt ansvar så är jag övertygad om att det självsanerande systemet är fullt tillräckligt som stöd för en etisk journalistik. Därför är det så viktigt att den etiska diskussionen är ständigt närvarande – i styrelserummen, på redaktionerna, i det dagliga journalistiska arbetet.

Ulrica Widsell
Ordförande Journalistförbundet yrkesetiska nämnd