Den omdiskuterade medielagen antogs av det ungerska parlamentet 20 december 2010. Den innehåller 230 paragrafer i sju kapitel, av vilka de materiella bestämmelserna återfinns i de första fem kapitlen.

Lagen blev mycket snabbt efter sitt antagande uppmärksammad av olika journalistorganisationer, som menade att den hotade pressfriheten. Även EU-kommissionen reagerade och tillskrev genom den ansvariga kommissionären Nellie Kroes den ungerska regeringen med frågor om lagens innebörd i slutet av 2010. Vad var det då i lagens innehåll som väckte dessa hårda reaktioner?

Den kritik som framförts mot lagen eller lagarna rör fyra eller fem punkter, av vilka särskilt tre även lett till kritik från EU-kommissionen. De senare gäller kravet på balanserad rapportering, s.k. ”balanced coverage” i alla media (se bl.a. lagens art. 12 jämte art. 13 i den tidigare antagna Press and Media Act), kravet på – bötessanktionerad - förhandsregistrering i Ungern av alla media som är verksamma där inklusive bloggar och annan internetbaserad rapportering (art. 41-42 och 45-46) samt bestämmelser i lagen som gör den tillämplig också på medieföretag med säte i andra (medlems)länder (art. 1 i lagen), i strid med EU:s direktiv från 2007 om audiovisuella tjänster (2007:65).

Därutöver har kritik också framförts mot inrättandet av en ny nationell mediemyndighet med vidsträckta befogenheter (se art. 109-202), till vilken enbart företrädare för regeringspartiet Fidesz nominerats och för brister i meddelar- och källskyddet för journalister (art. 6 i the Press and Media Act).
Den nya myndigheten, National Media and Info Communications Authority, kan enligt lagen bötfälla medieföretag som bedöms vara ”politiskt obalanserade” eller allmänt obalanserade i sin rapportering, samtidigt som journalister på begäran från myndigheten blir skyldiga att röja namnet på sina källor om detta krävs av hänsyn till nationell säkerhet eller allmän ordning.

Turerna i korrespondensen mellan EU-kommissionen och den ungerska regeringen har sedan varit flera.

Den 11 januari 2011 framträdde Nellie Kroes vid en särskild hearing om Ungern i EU-parlamentet. Även Europarådets parlamentariska församling debatterade frågan den 25 januari och antog då en rekommendation om förstärkt skydd i Ungern för skyddet av journalisters källor. Nellie Kroes tillskrev den ungerska regeringen den 21 januari 2011, med krav på ändringar av kraven på registrering och balanserad rapportering samt av lagens tillämpning på utländska medieföretag.

Den ungerske inrikesministern Tibor Navracsics svarade den 31 januari att regeringen ville inleda en dialog med kommissionen, med sikte på att lagen skulle ändras på vissa punkter. Därefter meddelade Ungern den 16 februari 2011 att man godtog kommissionens krav. De ändringar som kommissionen tills vidare sagt sig godta även om man kommer att följa att de genomförs, innebär att lagen inte längre är tillämplig på utländska medieföretag, att registreringsskyldigheten gäller sextio dagar efter det att ett medieföretag påbörjat sin verksamhet så att det tidigare tillståndskravet upphör samt att kravet på balanserad rapportering enbart gäller för radio- och TV-bolag (ett krav som även finns i flera andra EU-länder och normalt anses godtagbart).

Däremot kvarstår den omdiskuterade nya mediemyndigheten oförändrad, med stora befogenheter. EU-parlamentet avser därför att fortsätta bevaka lagen, som antogs i den ungerska riksdagen den 7 mars.

Den livliga europeiska diskussionen om den nya medielagen får ses i samband med en allmän oro över tendenser i Ungern till total politisk dominans av ett parti, högerpartiet Fidesz som vann en stor valseger 2010. Parallellt med denna utveckling har även framgångar för högerextrema partier och ett hårdnande tonläge mot etniska minoriteter som zigenare väckt uppmärksamhet och oro.

Nu måste dock konstateras, att oavsett dess syften så är ett av medielagens mest karakteristiska drag det mycket starka skyddet för och hårda sanktionerna mot allsköns kränkningar av känsliga eller utsatta individer, minoriteter och grupper, vars rättigheter även i övrigt skyddas på alla möjliga sätt (se t.ex. art. 99 om rätt till information på minoritetsspråk). I stort sett alla yttranden som kan väcka anstöt hos dessa grupper, vare sig detta är av religiösa, etniska eller mer filosofiska skäl är i princip förbjudna.

Vad gäller övriga delar av medielagen så var naturligtvis det ursprungliga kravet på ”balanserad rapportering” för alla medier överdrivet. Hur många startar t.ex. bloggar eller privata radiostationer med detta i åtanke? Här framstår den utlovade ändringen som synnerligen motiverad. Detsamma måste sägas om det ursprungliga kravet på registrering och krav på förhandstillstånd för verksamheten. Vad som däremot kommer att kvarstå i lagen är inte bara den nya mediemyndigheten med dess vidsträckta befogenheter, utan även en mängd andra övervakande och kontrollerande myndigheter.

Regleringen av dessas verksamhet upptar faktiskt större delen av lagens innehåll. Här är det svårt att hitta en motsvarande kontrollapparat i något europeiskt land, med undantag möjligen för Ryssland och Vitryssland.

Också globalt sett torde liknande kontrollapparater över mediesektorn vara sällsynta utanför rena diktaturstater. Lagen är därför fortsatt kontroversiell.

Joakim Nergelius