Det en statistiker gör med data liknar det journalisten gör med sina olika källor i stort. Det handlar om att se sammanhang, att ta fram sanningar och knyta ihop dem till något som säger mer än de enskilda delarna. Både statistiken och journalisten gör grävjobb. Därför borde statistik i händerna på journalister ha stor potential. Det tycks dock vara ett genomgående problem inom journalistiken att det så ofta blir fel.

Förutom att inte göra något statistiskt arbete alls, utan okritiskt publicera någon annans siffror och tolkning, är de vanligaste felen övertolkning av data, felaktigt användandet av rätt metod eller rätt användande av fel metod.

Ett betydligt mer subtilt fel ligger i det Dagens Nyheters förstasidenyhet från igår. Vad är vinkeln? Att "Glesbygden töms på folk i allt snabbare takt" som det står i rubriken? Det kan vi utesluta eftersom påståendet inte undersöks vidare någonstans i artikeln. Att elva stockholmsförorter återfinns bland de 20 kommuner som vuxit mest? Ju fler påståenden som radas upp desto oftare hör jag mig fråga, är det verkligen intressant?

Det enskilt viktigaste vid allt statistiskt arbete är en utgångspunkt, en hypotes. Varje steg i statistikerns arbete anpassas efter den. Det borde vara elementärt för alla journalister eftersom den direkta analogin är den berömda vinkeln. Vad vill man säga? Hypotesen måste vara välformulerad och precis. Att först i efterhand ställa de intressanta frågorna är dömt att misslyckas. Det bestående intrycket av DN:s uppslag blir minst sagt förvirrat.

Man tycker annars att brödtexten börjar bra, att 30 år passerat och Sverige har vuxit med 1 miljon invånare. Här ser man framför sig en analys av var dessa 1 miljonen kommer från, var föddes folk, var dog folk, hur flyttade folk? Hur går strömmarna mellan glesbygd och storstad?

Istället har textförfattaren helt snöat in sig på kommungränserna. Sverige har 1956 tätorter och 2690 småorter men bara 290 kommuner. Att påståendet ovan om de elva stockholmsförorterna är ointressant inser man då man föreställer sig ett Sverige med mindre godtycklig geografisk uppdelning. Tänk om hela Stockholmsområdet var en enda kommun, eller dubbelt så många? Siffran 11 (av 20) ovan säger inget eftersom den lika gärna hade kunnat vara 1 eller 17 i en annan verklighet men med exakt samma befolkningsutveckling.

Hur hade Kristoffer Örstadius tolkat läget om Sveriges fjärde största stad Uppsala på plats 15 av Sveriges växande kommuner, på samma sätt som trion Stockholm, Göteborg och Malmö styckats i storstad och förortskommuner? Några Stockholmsförorter hade då puttats ner från topp 20 med exakt samma befolkningsutveckling.

Av samma skäl blir det centrala påståendet i artikeln, att 142 kommuner ökar och 148 tappar, tämligen ointressant. Över hälften, är DNs analys.

Grattis Hjo säger jag bara, som med sin årliga befolkningsökning på under en hundradels promille, hamnar på plus och därmed kvalificerar sig till färgen grå på DNs karta. Jämför med Motala som ligger under strecket med sitt årliga tapp på sju tusendels promille, återgivet i rött. Jag skulle nog säga att gränsdragning vid just plus minus 0 på kommunnivå är dubbelt missvisande.

”59 procent av landets befolkning bor i de 50 största kommunerna, jämfört med bara 54 procent för 30 år sedan”. Min första reaktion här var, varför så liten skillnad, innan jag insåg hur många faktorer som inverkade, i grunden återigen landets godtyckliga indelning i kommuner. En väldigt stark befolkningsökning i t.ex. Stockholm skulle ensamt kunna förklara en mycket större skillnad i procentenheterna.

Å andra sidan närmar sig författaren med den här tolkningen något som, med rätt hypotes, hade varit en mycket intressantare bearbetning av materialet, nämligen vad som är storstad och vad som är glesbygd och eventuellt om det finns förorter däremellan som kan vara intressanta att titta på. SCB delar för övrigt in kommuner i 10 kategorier.

Jag förstår hur Kristoffer Örstadius tänkt och det är mycket bättre att dra gränsen vid 50 stora städer än vid 142 som växer. Men de 50 största kommunerna eller de 10 största eller de 70 största, är det storstad? Sundbyberg är efter Stockholm den befolkningstätaste kommunen och förmodligen att anse som storstad i sig själv och som en del av Stockholms upptagningsområde. Tillväxten är 54 procent på 30 år men med sina 40 000 invånare är det bara landets 62:a största kommun. Landets 37:a, Varberg, hyser däremot en betydande glesbygd som förmodligen lika lite som Laxå fått se någon större tillväxt. Utan de 16 000 varbergare som bor i glesbydgen skulle Varberg hamna utanför topp 50.

Den högeligen intressanta vinkeln om utjämningssystemet snuddas vid endast som en kommentar av SKL där det konstaterats att utan systemet hade kommunerna inte klarat sig. Vem vet, då hade kanske kommuner slagits ihop vi fått se befolkningsökning i landets samtliga 142 kommuner. Här hade lite statistik för att belysa det problemet kommit väl till pass.

Ytterliggare ett exempel på en vinkel som hade varit intressant att belysa med rätt data, rätt analys och rätt presentation hade varit det professorn i kulturgeografi, Einar Holm, säger om urbaniseringsproblemet. Nya industrier spelar ingen roll. Det är ingen som flyttar dit ändå.

Martin Camitz