DNs artikel är skriven utifrån en naiv syn av hur världen fungerar, en tro att allting görs inför öppen ridå och att alla parter agerar logiskt utifrån sitt lands bästa. Därför blir texten helt vilseledande för den som försöker förstå världspolitiken.

Iran är sedan länge utsatt för sanktioner, men de lyckas på något sätt komma runt dem. Det krävs inte något större geni för att inse att det är Hugo Chávez i Venezuela som hjälper dem, t ex med finansiella transaktioner. Direktflygen mellan Caracas och Teheran kan användas för att transportera mycket som inte parterna vill att världssamfundet skall veta om.

När det gäller motivet som för samman Venezuela, Cuba, och andra allierade anti-demokratiska vänsterländer i Latinamerika med Iran, så är skälet inte ekonomiskt som DN tycks tro. Fastmer är det politiskt, i form av en gemensam fiende: USA, och USAs allierade. Däribland får vi nog räkna in Sverige med tanke på vårt lands insatser i Afganistan.

Att utlovade investeringar inte blir av betyder ingenting. Ofta nog är troligen dessa investeringar bara fasader för andra aktiviteter i alla fall, riktade mot den gemensamma fienden. Det kan handla om krigsmateriel, urananrikning, eller helt enkelt om kokainsmuggling.

Kokainet är nämligen ett kemiskt vapen i kriget mot USA och väst. Det är ett helt underbart vapen, för inte nog med att det slår mot den sociala strukturen hos fienden, det slår också ekonomiskt mot dem, och det är självfinansierande.

Hur viktigt kokainet är kan vi se ett exempel på i går, måndag den 16 januari, då Chávez svär in Henry Rangel Silva som ny försvarsminister. Rangel har avslöjats som den venezolanska regimens kontaktperson med FARC, den colombianska knark-gerillan som formellt sett är kommunistisk men som i realiteten bara är en simpel kriminell organisation som sysslar med kokain och kidnappningar (men som faktiskt har PR-personer även i Sverige). Denne Rangel Silva har för övrigt sagt, då han var chef för militären, att han inte skulle acceptera en vinst för oppositionen i höstens val (den 7 oktober).

Den slutsats man kan dra av Ahmadinejads besök hos Chávez är inte att han gick tomhänt därifrån, utan att Chávez är och förblir (så länge han nu överlever med sin cancer) en trogen vän till iraniern, fast besluten att kringgå varje sanktion med alla till buds stående medel, som ett led i deras gemensamma kalla krig mot USA och väst. Ännu viktigare var säkert hans besök på Kuba, för det är i Havanna som strategin utarbetas; Venezuelas utrikespolitik styrs nämligen av Kubas behov.