Personaliseringen i media leder till att enskilda utpekas som klandervärda eller brottsliga. En genomläsning av fällningarna i Pressens Opinionsnämnd visar att mediebranschen inte klarar den heliga "självsaneringen". Därför är det dags för tuffare lagstiftning. Vi dömer för många oskyldiga i våra mediala folkdomstolar.

Jag har flera gånger bevittnat hur människor fått tillvaro och karriär förstörd på grund av felaktiga "avslöjanden". De har haft minimala chanser att kompensera skadan. Journalister, som sällan möter sina offer, saknar insikt i vad det innebär att få sin heder ifrågasatt. Samtidigt är vi oerhört snarstuckna när vi beslås med fel.

Medierna älskar "onda" och "offer". Rättfärdighetens riddare griper in förklädda till "grävande journalister". Idealet är när barn eller föräldrar drabbats av ondskan, gärna i socialnämndsförklädnad. Alla kan identifiera sig med mamman som förlorat vårdnaden till en våldsam man eller en tårögd pappa som vid en skilsmässa anklagats för sexuella övergrepp.

I de flesta familjer är det en mardröm att samhället ingriper, lägger sig i deras hemförhållanden, med motiveringen att skydda barnen. Inte minst om det faktiskt också är sant. Skammen är så stor att olämpliga föräldrar kan ta till nästan vilka grepp som helst för att skylla ifrån sig. Och socialtjänstemän, lärare och psykologer sitter där bakbundna av både etik och lagstadgade plikter.

Halast är isen under journalistfötter i samband med familjetvister, laddade vårdnadsärenden och fall med misstänkta incestuösa inslag. Inte minst när de anklagade själva söker mediernas strålkastarljus för att förklara sig oskyldiga och utsatta för diverse konspirationer. Jag tycker att man ska vara ytterst restriktiv med den här sortens gråta-ut-stories. Nästan undantagslöst innebär publicering ett brott mot de pressetiska reglerna.

Motanklagelser om "hjärntvätt", "falska minnen", "hämndbegär" och "min dator har blivit kidnappad" är patenord som sexualförbrytare och pedofiler använder när de ska skaka av sig spåren efter sina övergrepp. Sådana ord är varningsklockor och bör leda till eftertanke hos varje tänkande journalist. Psykopater är ofta intelligenta, trevliga och vältaliga.

Vad som också glöms är att man offentliggör även barn och anhöriga, även om de försetts med låtsasnamn och suddade bilder. Att gå ut offentligt och beklaga sig, menar jag, visar tvivelaktigt föräldraskap. Därefter kommer nämligen skitsnacket att pågå i månader och år, tack vare knäppgökarna på nätet. En sund förälder väljer inte Flashback för att hantera sina familjetrauman.

I flera kända fall med familjer har myndighetsingripanden och utredningar efteråt visat sig vara rimliga. Ser man på välkända drev som Oskarshamn och Vetlanda var sanningen mer komplex än medierna rapporterade. I det nyligen uppmärksammade Sandvikenfallet, där ett föräldrapar blev av med sina barn i 68 dagar, är "sanningen" knappast oomtvistlig. Om man visat barnen och anhöriga hänsyn borde medierna avstått från publicering.

Journalister vill gärna stå på "den vanliga människans" sida mot makthavare, myndigheter och företagare. I realiteten riktar de i 9 fall av 10 sina anklagelser mot vanliga människor som fattat svåra beslut i sitt arbete. Alternativt fattat ett dåligt beslut, enligt de förfördelade. Dreven drabbar folkvalda med hat och mordhot i posten, vilket är ett växande demokratiproblem.

Politiker, tjänstemän, lärare, läkare och småföretagare är "vanliga". Väldigt få tillhör gruppen tunga makthavare som måste acceptera granskning. Ett högaktuellt exempel är den mordmisstänkta läkaren på Astrids Lindgrens barnsjukhus som verkar ha utsatts för en veritabel misshandel i olika led.

Ett annat otillräckligt granskat fall är en framgångsrik präst som anklagas för att ha varit agent för Stasi. Oavsett sanningen underlättas den anklagades situation inte det minsta av att de anonymiserats av "pressetiska hänsyn".

Anonymisering skyddar inte längre någon. Upp med fakta, dubbelkolla och trippelkolla. Ifrågasätt alla källor. Kan man inte köra storyn i fullt dagsljus bör man ligga lågt eller avstå publicering. Anonymisering, särskilt av obekräftade anklagelser, är feg journalistik.

Ett välgrundat utpekande, med risk för förtalsprocess, skulle berika den undersökande journalistiken. Då blir ansvarigt utgivarskap allvar, vilket det inte är i dag. Förtalslagstiftningen bör skärpas. Det måste bli kännbart att genom dålig journalistik förtala oskyldiga och förstöra liv.

Idag levererar vi halvfabrikat till nätet, där förtal är en basföda i den nya sociala mediemixen. Men som ansvariga utgivare kan vi inte skylla på Flashback när vi själva matar trollen ute i internetträsken.

Mats Edman
Chefredaktör/vd Dagens Samhälle

--------------
Relaterad läsning:
"Mats Edman underkänner svenska utgivare"

Ulrica Widsell: "Förvånande att en publicist vill begränsa den svenska pressfriheten"