Åsa Linderborg angriper i dagens Aftonbladet Bengt Ohlsson för att vara antiintellektuell i sina angrepp på den så kallade kulturvänstern.
”Det räcker med en fatabur av hån och bitterhet mot (…) systemkritiker”, skriver hon i sin upphöjda position som chef för kultursidan i Sveriges största dagstidning.

I vilken mån som hon själv och hennes skribenter verkligen är systemkritiker, när man har försvarat den rådande ordningen i svenskt kulturliv, diskuterar hon inte. Lika litet diskuterar hon i vilken mån som hon själv och hennes skribenter själva har excellerat i ”hån och bitterhet”, när man har bemött dem som har riktat kritik mot den rådande ordningen i svenskt kulturliv.

Det senare kunde ha varit klädsamt mot bakgrund av att hon i sin artikel utmålar Axess som en av flera aktörer som har bidragit till att ”högervindarna” numera blåser med ”orkanstyrka”. Vi sägs vara en del av den ”globala borgerligheten” och ”högerpopulismen”, vilket påstås komma till uttryck i att vi kritiserar ”obegriplig konst som ingen vill ha” och ”i åratal piskat mot ’obegriplig’ konst och teater”, något som förenar oss med Berlusconi, Danskt Folkeparti och Sverigedemokraterna.

För den som avkräver andra intellektuell stringens hade det kanske inte varit helt fel att åtminstone göra ett litet försök att sätta sig in en smula i sina meningsmotståndares argument. När jag och andra på Axess har kritiserat det samtida kulturlivet har det varit med utgångspunkt i att den sorts teater och konst som Åsa Linderborg tar upp har varit enkelspårig, reduktionistisk och banal, inte att den har varit obegriplig. Dessvärre exemplifierar Linderborg därmed just de tendenser i svensk kulturdebatt som hon anklagar Bengt Ohlsson för: ”Antiintellektualismen regerar; tiden när det krävdes argument är förbi.”

I samma antiintellektuella anda avslutar Linderborg sin artikel med att jämföra ifrågasättandet av den vänsterintellektuella hegemonin med ifrågasättanden av ett humant samhälle och av demokrati. Underförstått att det skulle finnas ett samband mellan vänstervärderingarna, demokratin och det humana samhället. Därmed exemplifierar hon dessvärre med all önskvärd tydlighet själva huvudargumentet i Ohlssons text.

I övrigt kan man inte låta bli att fundera över Åsa Linderborgs upprördhet över att använda privata erfarenheter som utgångspunkt för en samhällsanalys. När upphörde det privata att vara politiskt? I samma veva som de privata erfarenheterna inte gav stöd åt vänsteråsikter?

Johan Lundberg
Chefredaktör Axess magasin

-------------------

Relaterade länkar: DN1, DN2