I slutet på 1990-talet valdes vänsterkandidaten Hugo Chávez till president i ett demokratiskt val i Venezuela. Sedan dess har fattigdomen i Venezuela minskat radikalt, till stor del beroende på den progressiva ekonomiska vänsterpolitik som förts av Chávez och hans regeringar. Detta har uppskattats av venezolanerna, som i flera demokratiska val gång på gång gett Chávez förnyat förtroende.

Med största sannolikhet lär Chávez vinna en storseger över den högeropposition som saknar all trovärdighet vid presidentvalen hösten 2012, vilket dock inte hindrar DN från att drömma om ett annat utfall Martin Liby Alonso och DN:s ledarredaktion demonstrerar ånyo att de inte har förstått den grundläggande ekonomiska, politiska och sociala dynamiken i Venezuela och att de har grovt underskattat Hugo Chávez stora folkliga stöd. 

I filosofiska sammanhang brukar man tala om det s. k. "ideologiska felslutet", som går ut på att analytiker av världen tolkar verkligheten som man vill att den ska se ut, genom ett ideologiskt filter, och därmed ägnar sig åt politiskt önsketänkande. Detta är vanligt förekommande på såväl höger- som vänsterkanterna, men blir närmast övertydligt när man läser en nypublicerad Venezuela-artikel av Martin Liby Alonzo på DN:s ledarredaktion, som förefaller att vara ett beställningsverk av den splittrade och bittra venezolanska högeropposition som till sitt förtret förlorat det ena demokratiska valet efter det andra, gentemot landets populäre vänsterpresident Hugo Chávez.

Orsakerna till att den venezolanska högeroppositionen förlorar val beror på dess bristande demokratiska trovärdighet efter det USA-stödda och misslyckade kuppförsöket mot Hugo Chávez år 2002, då han efter massivt folkligt stöd lyckades återta sin lagliga presidentpost efter att suttit fängslat några dygn. Högeroppositionen saknar också trovärdighet eftersom den associeras med den misslyckade nyliberala sociala nedskärningspolitiken på 1980- och 1990-talen, som slutade i upplopp och hungerkravaller och beredde vägen för Hugo Chávez väg till makten, som den förste demokratiskt valde vänsterpresidenten i Latinamerika i början på det nya seklet. Eftersom högeroppositionen i Venezuela inte självkritiskt lärt av sina misstag så lär de med största sannolikhet gå en valförlust till mötes även i årets presidentval, hösten 2012, att döma av de senaste opinionsundersökningarna. Ändå drömmer oppositionen om seger - och vägrar inse att Chávez stora popularitet inte är ett resultat av valfusk eller manipulation - utan vilar på ett genuint folkligt stöd i reaktionen mot den misslyckade marknadsliberala politik som högern i landet fortfarande inte tagit avstånd från.

Högeroppositionen i Venezuela är alltså svag och saknar folklig förankring - av lätt förklarliga orsaker. Dock kan man kanske psykologiskt förstå att en politisk opposition i ett land ägnar sig åt självbedrägeri, misslyckas bedriva självkritik och begår det ideologiska felslutet gång på gång. Oppositionens uppgift är ju trots allt att försöka formulera ett alternativ och tro på sig själv, och då måste man kanske gå igenom en process innan man lyckas med den nödvändiga historiska uppgörelsen som behövs för att gå vidare.

Desto märkligare är kanske att DN:s ledarredaktion i Sverige så uppenbart också begår det ideologiska felslutet och verkar okritiskt basera alla sin Venezuelarapportering och analyser enbart på vad högeroppositionen i landet säger. Att ledarredaktionen på Sveriges största dagstidning är så ideologiskt förblindad och ägnar sig åt så blint Chávez-hat så att man fullständigt okritiskt anammar den version av landets politiska tillstånd som oppositionen ger är tämligen anmärkningsvärt och ett övertydligt exempel på hur det ideologiska felslutet och hur politiskt önsketänkande förhindrar en nykter politisk analys. Dessvärre faller det väl in i en tradition av djupt vänsterförakt på såväl DN:s ledarsida som bland nyhetsartiklarna, som har gjort att i stort sett all Venezuelarapportering de senaste 15 åren saknar all trovärdighet.

DN har, gång på gång, visat att man grovt underskattat Hugo Chávez folkliga stöd och att man inte förstått hans starka folkliga stöd och den sociala bas som hans ekonomiska politik har skapat bland befolkningen i Venezuela. Förklaringen till denna politiska enögdhet från DN:s sida är att man är hopplöst fast i det marknadsliberala paradigm som stora delar av världens befolkningar, inte bara i Venezuela, nu vänt ryggen. Det marknadsliberala paradigm som predikar sociala nedskärningar, avregleringar och privatiseringar som den enda vägens ekonomiska politik, och som i stort sett varit ohotat i Europa och USA sedan Sovjetunionens fall 1991.

I och med finanskollapsen 2008, Greklands ekonomiska kollaps, "Den Arabiska Våren" 2011 och "Occupy Rörelsen" i USA så hyste man kanske ändå fåfänga förhoppningar om att DN:s ledarredaktion skulle ha lärt någonting om den misslyckade ekonomiska politik som lett till så stora misslyckanden överallt där den provats och som väckt motreaktioner på så många håll. Inte minst i Venezuela och övriga Latinamerika där vänsterregeringar nu styr i de flesta länder och där nationella regeringar nu har återtagit initiativet i form av strategiska förstatliganden och nödvändiga återregleringar, kombinerat med växande offentliga investeringar och aktiv fattigdomsbekämpning.

Vänsterpolitiken i Venezuela, Ecuador, Bolivia och andra länder i Latinamerika har varit lyckosam i så mån att den extrema fattigdomen och arbetslösheten har minskat, något som tycks ha gått DN alldeles förbi. Fortfarande drömmer marknadsliberalerna på DN om en misslyckad ekonomisk politik som numera saknar all folklig legitimitet och när bl. a. Venezuelas högeropposition går på val på en sådan politik så förlorar man demokratiska val, gång på gång. 

Många självutnämnda Venezuelaexperter och Venezuelaanalytiker har passerat revy hos DN sedan slutet på 1990-talet då Hugo Chávez kom till makten. Samtliga har haft fel när de förutspått att Venezuela närmat sig den ekonomiska kollapsen och att Hugo Chávez snart skulle förlora makten. Samtliga. Det senaste (självutnämnda?) stjärnskottet är den unge Martin Liby Alonso. Att döma av hans verklighetsfrånvända Venezuelaartikel, där han drömmer om en oppositionsseger i Venezuela till hösten, så verkar han ha förstått lika lite som sina föregångare om den politiska dynamiken och det sociala och ekonomiska läget i Venezuela som gör att en majoritet fortfarande stödjer Hugo Chávez, i synnerhet bland de fattiga. En väl kvalificerad gissning är att Martin Liby Alonso kommer att få äta upp sin hatt, om han har någon, efter höstens presidentval i Venezuela, som Hugo Chávez återigen lär vinna.

Liby Alonso visar att, som den idealistiska liberal han är, att han inte förstått den djupa sanning som författaren Bertholt Brecht uttryckte så väl en gång i tiden: "Först kommer maten, sedan moralen". Så länge Hugo Chávez radikala vänsterpolitik levererar i form av stigande levnadsstandard, sjukvård och utbildning till befolkningen i Venezuela så spelar det ingen roll vad DN:s ledarredaktion och högeroppositionen i landet hoppas. Det är resultaten som räknas, och något trovärdigt alternativ till den förda politiken saknas än så länge i Venezuela. Därför lär Hugo Chávez, till såväl den venezolanska högerns som den svenska borgerlighetens förtret, vinna valet hösten 2012 och kan se fram emot en ny presidentperiod med förnyat förtroende och starkt folkligt stöd. För trots allt så är det ju befolkningen i Venezuela som ska avgöra sitt eget öde och välja sin framtida regering och politik - och lyckligtvis inte okunniga ledarkolumnister på DN.

Erik Svensson