Jag konstaterar att det är oerhört enögda kommentarer från Israels försvarare som ryggradsreflexmässigt avfärdar kritik mot staten Israel som "antisemitism" och som vägar problematisera denna stats existens som etniskt baserad nationalstat. Det är deprimerande, men knappast förvånande.

Sionismen var från allra första början, i slutet på 1800-talet en kontroversiell gruppering även bland judar. Det var endast en minoritet under Hertzl's ledning som stödde tanken på att återupprätta Israel som en värdslig nationalstat. Många religiösa judar vände sig mot detta projekt då, och många religiösa judar är än idag kritisk mot staten Israel, liksom många sekulära judar givetvis.

Sionisterna är beroende av att upprätthålla myten att staten Israel och judendomen i stort är identiska begrepp. Utan denna myt så faller deras försvar för den etnofascistiska nationalstaten ihop som ett korthus.

Kommentarerna till denna artikel ovan har än en gång gjort mig övertygad om att den sydafrikanske anti-apartheidaktivisten Desmond Tutu har rätt: den enda anständiga, icke-rasistiska lösningen i Mellanöstern är en enstatslösning, innefattande judar och palestinier. En stat utan krav på att en viss folkgrupp för alltid ska garanteras inneha majoriteten. En stat som behandlar alla sina medborgare - judar, muslimer och kristna - som individer i första hand och inte som tillhörande en viss etnisk eller religiös grupp. En stat som inte lägger sig i de olika folkgruppernas immigration, emigration eller reproduktion, d. v. s. inte ägnar sig åt att upprätthålla en konstlad och rasistiskt baserad "demografisk balans" som staten Israel. Kort sagt: en icke-rasistisk sekulär stat med lika rättigheter och skyldigheter för alla sina medborgare.

Bäste prof. Svensson,

Jag förstår att du skördat dina lagrar inom ett naturvetenskapligt område där man eftersträvar förenklade modeller som kan hantera en bit av verkligheten till priset av begränsningar i förklaringsvärde. Tyvärr lämpar sig den metodiken inte särskilt bra på så komplexa historiska, etniska, moraliska, och emotionellt laddade problemområden som antisemitism och israel-palestinakonflikten. Därför känns ditt inlägg trots mångordigheten tunn och den huvudtes som du torgför - att när judar angrips är det inte pga deras judiskhet utan pga deras solidarisering med Israel, saknar all verklighetsförankring. Låt mig peka på några lätt verifierbara fakta som falsifierar din hypotes samt några omständigheter som belyser din selektiva empati:

- När sex miljoner judar mördades under förintelsen, var det inte pga solidarisering med Israel

- Judar har förföljts i minst tvåtusen år just pga av sin judiskhet

- Cirka 860.000 judar fördrevs från de arabstater där de var i minoritet och förföljdes; de fann en fristad i Israel.

- Judar har mot bakgrund av sin kollektiva historiska erfarenhet ett synnerligen starkt skäl att vara emotionellt orienterade mot och fästa vid tanken på en egen nationalstat där de kan känna sig trygga pga majoritet ( palestinierna har inget att frukta av sina arabiska grannar, men det har Israel haft och har).

Israeliska rapporter har genomgående stor trovärdighet se t ex Winogradrapporten efter Libanonkriget 2006. Eller är det bara så att israeliska rapporter är trovärdiga om de är negativa för den egna sidan?
F.ö. har nu PCHR modifierat sina siffror för dödade barn (ålder 0 - 17) från över 400 till 280. Hur många av dessa bar vapen framgår inte, eller hur många som var tonåringar med vapen.

Ett litet påpekande angående mitt föregående inlägg:

I min första kommentar använde jag mig av mitt mellannamn Gunnar i signaturen. I mitt andra inlägg valde jag mitt ordinarie förnamn i stället. Jag ber om överseende med min "namnändring".

Erik Svensson


Egentligen har Tobias Wetterlöf redan uttryckt det mesta av det jag hade i åtanke. Hans inlägg förklarar på ett utmärkt sätt hur även för en professor (om än i zoologisk ekologi) kan hamna snett på grund av enögdhet i synen på konflikten mellan Hamas och Israel.

Hur det förhåller sig med Erik Svenssons inställning till den ökande antisemitismen i världen, inte minst i Malmö, är svårt att utläsa av hans debattinlägg. Men hans tonfall och retorik om Israel konstitution som en judisk stat ger i alla fall mig känslor av olust och tveksamhet.

I sitt ursprungliga inlägg hävdar Erik Svensson att liberala politiker och Isral-vännner ”Går i armkrok med invandrarkritiska krafter”. Han anser vidare att Israels försvarar borde ”hålla rent från de högerextrema och invandrarfientliga krafterna på sin kant”.

Någon sådan påstådd armkrok har nog inte ens Erik Svensson kunnat beskåda. De här olika grupperna har inte ens demonstrerat ihop, mig veterligen. Och hur ska Israels vänner kunna förhindra att grupper och politiska partierna sympatiserar i kampen mot antisemitismen?

Hur var det nu med flisan och bjälken i Erik Svenssons eget öga? Den verkliga armkroken kunde med all tydlighet beskådas vid kravallerna och demonstrationen i Malmö. Det var en minst sagt stinkande soppa av islamistisk extremism, svartklädda maskerade vänsterextremister, Lars Ohly, naiva sossepolitiker och terrororganisatonen Hamas-flaggande supportrar.

För att citera journalisten Göran Skytte och hans träffande krönika i Svenska Dagbladet häromdagen (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2593789.svd):

”I täten av tåget: svenska flaggan. Omedelbart därefter följer terrororganisationen Hamas flagga och människor som skanderar antijudiska slagord på arabiska. Jag tänkte: det måste ha varit så här det kändes för judarna i det gamla Östeuropa när det drog ihop sig till pogrom.”

En demonstration av det här slaget måste med bred marginaluppfylla kraven för uttrycket ”en ohelig allians”. Uppenbarligen måste Erik Svensson ha missat den verkliga armkroken i sammanhanget. Frågan är bara varför.

I sin debattartikel hänvisar Erik Svensson till att de personer som är mest Israel-kritiska är judar. Om den enskildes släktträd inte är viktigt i Mellanöstern-konflikten – varför då dra fram den upplysningen?

Erik Svensson kallar intresseföreningen Svensk Israelinformation (SII) för ”en synnerligen proisraelisk organisation”. Den utsagan är besynnerlig. SII stödjer Israels rätt att existera och försvara sig samt att bli behandlat som vilket annat land som helst, något som professor Svensson inte gör i sin artikel.

Erik Svensson verkar antyda att jag är medlem i SII. Jag kan lugna honom: Så är inte fallet. Jag är inte ens jude. Men jag vet så pass mycket om den här organisationen att jag med bestämdhet kan hävda att Barbro Posner inte är ”synnerligen aktiv” i SII. För några år sedan bidrog hon med kulturartiklar och tips från Israel i SII:s nyhetsbrev. Det är allt.

Oavsett inställning till Israel har judar numera all anledning att vara försiktiga med sin judiska profil i Malmö. Orsaken är förstås de attacker som ökat där på senare år mot just judar. Lokala politiker varnar nu judar för att visa sin judiskhet genom att bära Davidsstjärna eller kippa.

Vidare hävdar Erik Svensson att jag själv har gjort mig skyldig till ett ”guilty by association-argument”. Det stämmer inte. Inte heller ”avfärdade” jag siffrorna för antalet civila döda” från Palestinian Center for Human Rights.

Däremot ifrågasatte jag den här statistiken. Det gjorde jag inte främst för att siffrorna kom från den palestinska människorättsorganisationen. Den egentliga orsaken är att helt andra uppgifter har kommit från israeliskt håll. I ett läge med så motstridiga siffror måste man akta sig för att dra förhastade slutsatser.


Terrororganisationen har som övergripande mål att förinta Israel och det judiska folket i landet. I den föga beundransvärda kampen använder Hamas kvinnor och barn som mänskliga sköldar och ambulanser för transporter av terrorister och vapen i sitt heliga ”krig”.

Mot bakgrund av Hamas grundsyn på Israel och de mänskliga rättigheterna hos den palestinska befolkningen behövs det knappast särskilt mycket fantasi för att den utomstående betraktaren åtminstone måste ifrågasätta statistiken från det hållet. För mig är det en gåta att Erik Svensson har gjort den missen.

Erik Svensson

Du verkar i kommentarsfältet lägga fram åsikten att partisk rapportering bara ska få/kan förekomma utifrån en av parterna; nämligen den palestinska. Den rapport som släppts av den Palestinska människorättsorganisationen "Palestinian Center for Human Rights" har enligt TT i sin tur fått informationen från den palestinska häslovårdsmyndigheten, det vill säga en organisation som i Gaza kontrolleras av Hamas. Detta kan väl vara relevant i sammanhanget? Om vi använder minsta lilla källkritik, Erik Svensson, så visar det sig att denna källa inte är ett dugg mer oberoende än den som släppts av IDF. Dessutom har IDFs rapport skickats in till FN för oberoende granskning. Om det finns två stycken uppenbart partiska inlagor som divergerar med varandra, så borde man väl åtminstone låta den oberoende granskningen göras innan man påstår att den ena sidan har rätt!

Vi måste väl kunna inse att det förs ett propagandakrig från bägge parter i konflikten. Varför skulle vi då ge en part tolkningsföreträde utan en oberoende granskning? Som en uppenbarligen väldigt duktig forskare kan du väl egentligen inte mena något annat?

I övrigt så har du naturligtvis rätt i att ens engagemang i frågan, samt att det bör specificeras hur hon känner sig hotad, ska framgå i artikeln.

Mycket bra artikel!

Jag var själv i kontakt med journalisten på SvD som intervjuade Posener. I ett stycke i intervjun berättade hon om en pro-israelisk demonstration under Gaza-konflikten och skrev "Polisen kunde inte garantera judarnas säkerhet".

Ett groteskt exempel på oföreståelsen för att judism och sionism är helt olika saker.

Det förefaller mig som om Gunnar Johansson har några kritiska punkter mot mitt inlägg ovan, även om han generöst ger mig erkännandet att min artikel var ganska balanserad. Jag tackar för det sistnämnda. Johanssons punkter är:

1. Om aktivt medlemsskap i Svensk Israelinformation är relevant i sammanhanget: Jag anser att det åtminstone borde ha tagits upp, även om jag inte tycker att man behöver göra en stor affär av det. Hade Posner attackerats och kritiserats enbart i egenskap av judinna hade det varit ett klart fall av antisemitism. Som det nu är så är hon mycket starkt engagerad i konflikten - på Israels sida och i en synnerligen proisraelisk organisation. Det kanske inte gör henne mindre trovärdig med automatik - men det är viktigt att läsarna får hela bilden så att de kritiskt utvärdera historien och att hon inte framställs som ett neutralt offer som har utsatts för antisemitiska skändligheter. Fortfarande presenteras det inga bevis för att någon har attackerat henne i egenskap av judinna eller använt antisemitiska tillmälen.

2. Gunnar Johansson kritiserar att jag tar upp Posners medlemsskap i Svensk Israelinformation och avfärdar det som ett "Guily-by-association"-argument. Johansson drar sig inte för att avvisa de palestinska dödssiffrorna jag refererar till med exakt samma typ av "guilty-by-association"-argument. Dessa siffror avfärdas enbart på basis av att det är en palestinsk människorättsorganisation som har lagt fram dem. Med Johanssons egna argument ovan så bryter han mot den princip han själv förordar i sin kritik mot mitt inlägg: "medlemskap i en intresseförening per automatik gör inte någon mindre trovärdig som debattör och samhällsmedborgare."

3. Samtidigt som Johansson kritiserar mig för att jag rapporterar dödssiffror från en palestinsk människorättsorgansation som han antyder är partiska, så har han mage att lyfta fram Israeliska arméns(!) siffror som någon slags objektiv information. Det är fullkomligt häpnadsväckande och visar på ett närmast groteskt vis hur proisraeliska grupper vägrar erkänna att Israel är en part i konflikten, en part med en uttallad politisk agenda.

4. Att hänvisa till att offren som IDF rapporterar har ID-kortsnummer är ett svagt argument. Hur många döda bar INTE ID-kort eller brann upp? IDF-rapporten underskattar därför med största sannolikhet både totalantalet offer och antalet dödade civila. Det är ju inte så att alla barn i Gaza alltid springer runt med ID-kort på fickan, det är ju inte särskilt svårt att förstå.

Den här artikeln är på det hela taget ganska balanserad, som jag ser det. Men Erik Svensson gör ett onödigt stort nummer av kopplingen Barbro Posner-och organisationen Svensk Israelinformation.

Av någon för mig okänd anledning anser författaren att Posners medlemskap i en intresseförening per automatik gör henne mindre trovärdig som debattör och samhällsmedborgare. Den här typen av guilty by association-argumentering för mycket lätt läsarens tankar till antisemitism. Därför var det relevant att utelämna den informationen i den refererade artikeln i SvD.

Erik Svenssons tycks hysa närmast avsky mot Svensk Israelinformation. Hans aversion döljs bara ytligt genom hans konstaterande att även judar kritiserar Israel emellanåt. Genom den poängen hoppas han säkert att läsaren ska smälta hans närmast konspiratoriska synen på Barbro Posner.

Erik Svensson använder sig dessutom av överdrivna siffror för antalet civila döda i Gaza-kriget. "960".

Förmodligen har han hämtat de siffrorna från Palestinian Center for Human Rights. Den här organisatonen hävdar att mer än 1300 dödades och att cirka 70 procent av de dödade i kriget var civila. Dessa siffror har citerats från många håll utan att ifrågasättas.

Under de konflikter som har utspelats mellan Israel och sina grannar har dödssiffrorna ofta varit överdrivna liksom antalet civila. Ett exempel är ”massakern” i Jenin 2002 under Intifadan där det först sades att 1500 eller i alla fall 500 hade dödats och det sedan kom fram att det var 52 palestinier som hade dött samt 20 israeler.

Enligt en nyligen genomförd 200-sidig utredning av Israels armé (IDF) kommer delvis andra siffror fram. Där står bland annat att 1200 dog och att en tredjedel av de döda var civila. Det som stärker trovärdigheten hos IDFs undersökning är att de anger exakt alla offers namn, deras ID-kortnummer (utfärdade av den Palestinska myndigheten), omständigheterna kring offrens död och – i förekommande fall – tillhörighet till terrorgrupp.

Arbetet med dödsstatistiken började under själva operationen och leddes av en överste inom IDFs organisation Gaza Coordination and Liaison Administration (CLA), Moshe Levi. Han koordinerade sitt arbete med Israels säkerhetstjänst och fick fram statistik och information om de döda genom att jämföra siffror från Hamas hälsodepartement, media i Gaza och andra palestinska och israeliska källor.

Det är inte alltid lätt att avgöra vem som är civil och inte, i Gazas militanta grupper när inga bär uniformer eller insignia annat än vid parader. Skadas en militant eller dör och han tappar sitt vapen så lär inte den läkare som sedan undersöker honom på sjukhuset med säkerhet kunna avgöra att han tillhör Hamas eller Islamiska Jihad eller en vanlig civil. Kanske är det inte alltid hälsosamt för läkaren att intyga sådant i patientens/den dödes journal.