ÅRSKRÖNIKA. Jag åkte taxi på New Yorks gator för första gången för fyrtio år sedan och kan efter att ha varit där i månadsskiftet november / december konstatera att gatorna blivit än mer slitna sedan jag var här senast. Jag hade åkt tåget från Washington DC som i sig var välordnat – men spåret var så uselt att det trots väl fungerande WiFi knappast gick att använda datorn.

Jag vandrade från hotellet till 52 Vanderbilt Avenue, ett stenkast från Grand Central Station, där den marknadsliberala tankesmedjan Manhattan Institute har sitt kontor. Den jag träffar är Nicole Gelinas som bland mycket annat också arbetar med frågeställningarna kring den usla amerikanska infrastrukturen. Hennes lösningar är ju i de allra flesta frågor marknadsekonomiska. Hon har skrivit en intressant bok om finanskrisen och jag tror det räcker med titeln för att man ska förstå det huvudsakliga budskapet: After the Fall: Saving Capitalism from Wall Street—and Washington.

Men vårt samtal glider snabbt in på infrastrukturfrågorna och Gelinas nämner att hon arbetar på en essä om infrastrukturen i Kalifornien till vinterutgåvan av institutets tidskrift ”City Journal”.

Det talas mycket om den finansiella krisen för den amerikanska staten men många av USAs städer och delstater ligger snarast än risigare till. Det är en förklaring till att det inte byggs så många nya infrastrukturprojekt längre. Det som slukar skattebetalarnas skatteinbetalningar är alltså de sociala kostnader (pensioner, sjukförsäkring) och försvarsutgifterna som gick i taket under George W Bush.

Gelinas konstaterar att om man jämför med hur det var för trettio år sedan så har resurserna till infrastruktur halverats jämfört med få.

Infrastruktur är en fråga, säger Gelinas, som politikerna så lätt glömmer bort för att det inte finns ” några ” självklara vinster. Allra värst utsatt är underhållsarbete i infrastrukturen. Ett nytt projekt kan man åtminstone inviga med högtidligt avklippande av rött sidenband. Men vem bryr sig om att underhålla vattenledningar?

Jag tänkte på besök jag gjort på senare år i Asiens nygamla men skinande storstader. Här är det långt till New Yorks massiva underhållsproblem.

Men, tänker jag, är det politikernas fel att kortsiktigheten belönas? Kan det vara så att vi skulle behöva mycket mera av marknadens direktdemokrati och mindre av den politiska marknaden.

Så tänker åtminstone Nicole Galinas. Mitt andra amerikanska samtal ägde rum i Washington DC. Jag var även här på 70-talet i den då ganska sovande stad som idag blivit USAs huvudstad fullt ut. New Yorks finansiella makt är ju ett minne blott. Nu styr Fed och Treasury, inte Wall Street.

Eugene Steuerle på den anrika tankesmedjan Urban Institute är något så ovanligt i den här staden som en analytiker som respekteras i mycket olika läger. Han var skatteexperten på Treasury som höll ihop Ronald Reagans skattereform 1986 men är idag en mångsidig samhällsanalytiker som regelmässigt publicerar intressanta krönikor under vinjetten ”The Government We Deserve”. Han berättar med stor entusiasm och stor energi om boken som han och Larry Haas just ska lägga sista handen vid.

Bokens tes är att USA – och för den delen också Europa – nu står inför en längre och mer omvälvande förändringsperiod än vad dagens politiker är medvetna om. Den politiska debatten inför presidentvalet i november 2012 handlar om gårdagens strider, säger han. Varken demokrater eller republikaner är på det klara med att välfärdsstaten inte är ett uthålligt möjligt projekt. Gene jämför i boken med två andra stora omvälvningar i amerikansk historia: dels perioden kring 1800 då man gick från frihetskrig till att skapa en stat, dels den reformperiod (the progressive era) som varade från1800-talets slut fram till 1920-talet.
- Idag konkurrerar fortfarande alla politiker om att vara jultomten trots att julklappssäcken är tom. Mitt samtal med Gene Steuerle började med min fråga om vart amerikansk politiks klassiska ”bipartisanship” tagit vägen, dvs kompromissviljan.

Hans svar till mig pekade på mer fundamentala problem:
- Även om kompromissviljan funnes så tror jag inte att det idag finns de insikter som krävs för att göra rätt saker. Och det finns absolut inte det ledarskap som skulle krävas för att göra det rätta.
- Oavsett vem som är president så kommer den som ska hantera budgeten 2013 att ställas inför nu oanade utmaningar. Jag är övertygad om att det kommer att ta decennier att arbeta sig igenom de fundamentala förändringar som krävs.

Mina samtal i USA fick mig att fundera över mycket. Och jag undrar ju om vi bland våra politiska ledare har ett tydligare, mer realistiskt framtidsperspektiv än vad som finns i USA. Kanske är idélöshet och backspegeltittande lika påtagligt här?

Och givetvis den mest naturliga frågan: hur väl bevakas sådana ”svåra” perspektiv i media i USA ? Svaret är tyvärr detsamma som på den här sidan av Atlanten, mycket dåligt.

Janerik Larsson