Tänk dig att du har ett budskap du vill nå ut med.

Till exempel kanske du vill tala om den fattigdom som breder ut sig i landet. Att de trygghetssystem samhället tidigare haft råd med nu urholkas och försvinner, trots att det cirkulerar mer pengar i landet än någonsin.

Vi låtsas att du är politiker för Socialdemokraterna och så försöker du berätta om detta.

Då är det väldigt opraktiskt för dig att åka land och rike runt och knacka på hos folk för att berätta detta öga mot öga. Det skulle ta hundra år innan du träffade alla medborgare, och en del kanske skulle vara bortresta just när du tittade förbi. Dörrknackning är trevligt på många sätt, men som medium är det svårhanterat och mycket tids- och resurskrävande.

Här kommer media in i bilden. Med hjälp av tidningar, radio och teve kan du föra ut ditt budskap.

Men inte vilka tidningar, radio och teve som helst – det är bra om de är rikstäckande, och om de har en stor publik. Annars når du ju ändå inte ut med ditt budskap till hela folket, utan bara till en liten bråkdel.

Du kommer då stöta på två mycket stora bekymmer.

Det första bekymret är att tidningar, radio och teve kommer inte att ta notis om dig om du inte är en kändis – helst en känd politiker, om det nu var fattigdom du ville prata om.

Om vi nu tänker oss att du är en känd politiker, till exempel Socialdemokraternas partiledare, så kommer du strax stöta på det andra bekymret.

Det andra bekymret är att 85 procent av tidningar är ägda av mediakoncerner som hejar på högern.
Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet är uttalat höger, från ledarsidan till minsta politiska nyhetsnotis.
Aftonbladet är höger även de, förutom ledarsidan. Ledarsidan räcker dock inte så långt som jämvikt, för det som de flesta medborgare läser är nyhetsartiklarna, och där styr högern.
Sveriges Radios nyhetsjournalister är till större delen höger, och de visar detta genom att vara mer benägna att komma med dåliga och tråkiga nyheter om sossarna och vänstern, och goda och uppmuntrande nyheter om högern – så gott det går.

SVT har politiska kommentatorer som är moderater, och de heter för närvarande Margit Silberstein och Mats Knutsson. Tidigare fanns en kommentator som heter KG Bergström, också moderat förstås, men han jobbar nu mest på Expressen.

TV4 är också mestadels höger, och deras politiska journalister hejar på högern i alla väder – och ogillar sossar och vänstern förstås.

Det andra bekymret är alltså att de som ska föra ut ditt budskap inte gillar dig och det du står för. Det betyder att de inte har något intresse av att hjälpa dig i din mission. Deras intresse är istället att stjälpa dig, så gott det går.

Och hur gör man en sån sak, tro? Hur stjälper man den man inte tycker om?

Mediernas teknik är oftast följande:

Tidningsjournalisten tar orden som kommer ur politikerns mun, klipper bort det som inte passar journalisten själv, illustrerar artikeln med en bild som förlöjligar politikern så gott det går, och avslutar med att sätta en rubrik som tyder på att politikern är en fullständig idiot. Sen avrundar man med att låta diverse ledarskribenter och krönikörer ytterligare förklena och försvaga politikern i väljarens ögon, och sen hoppas man att andra delar av högerns media ska hitta ännu fler sätt att förminska politikern, ända tills budskapet om fattigdomen som politikern ville förmedla, är nedsmulat, nedtrampat i smutsen, och slutligen bortglömt.

Om det är teve ser man till att klippa bort så mycket vettigt prat som möjligt, och den lilla rest som är kvar analyseras sen av ett par politiska experter (journalister) som anser att politikern är i ett krisläge, eftersom politikern aldrig får ut sitt budskap, och så diskuterar man hur det kommer sig att politikern är så usel att politikern aldrig får ut sitt budskap.

Hur kommer det sig att media kan göra på detta sätt utan att människor reagerar och blir upprörda?

Medierna vill inte granska sig själva
Jo, medierna har tagit på sig rollen som ”kritisk granskare av makten”. De bortser mycket gärna från att de själva har en oerhörd makt, i form av opinionsbildare, och därför granskar de inte sig själva – och även om de inser att de har den här oerhörda makt vill de inte granska sig själva, för det är jobbigt och tråkigt och kan leda till en hel massa bekymmer.

De bortser från att de ”granskar” höger och vänster inom politiken på helt olika sätt. Högern ska hyllas, och vänstern ska nitas.

Så vem granskar då media? Svaret är tyvärr nästan ingen, förutom ett gäng spridda bloggare, som nästan ingen vanlig medborgare läser. Och dessa bloggare har en massa olika röster, en del anser helt felaktigt att medierna är kommunistiska, andra är sura på nån speciell journalist, och vissa har mer sansade synpunkter – som jag.

Medierna kan alltså alltid skylla på att ”de granskar makten” när de använder mer eller mindre avancerade tekniker för att sabotera ett budskap och sänka ett parti, eller en hel ideologi.

Och eftersom politikerna är så beroende av medierna för att få ut sitt budskap, och eftersom de vet att medierna kan förstöra såväl deras egna liv, som hela partiet, tenderar de att fjäska.
Medierna känner av detta, det stärker dem, de får storhetsvansinne, de blir fartblinda, de drar igång fullständigt orättfärdiga drev bara för att det är spännande, kul, och för att de överhuvudtaget kan göra det.

Där har du media – som i en liten ask.