I Dagens Nyheter 25 november 2011 (endast i pappersupplagan?) skriver Fredrik Söderling under rubriken ”Forskarvärlden misslyckas med kravet på öppenhet” om brister hos svenska forskare när det gäller att föra ut sina resultat till en bredare allmänhet och att delta i samhällsdebatten.

När man som forskare läser artikeln undrar man hur Söderling gjort urvalet av forskare att intervjua. Vi får höra att de flesta forskare tackar nej när de blir inbjudna till tv-soffor, eller att forskare som populariserar sina resultat blir utskällda och att vi tvingas skriva uppsatser på engelska så att antalet läsare sjunker ytterligare (!). Visst finns det ibland en ovilja och oförmåga hos forskare att uttrycka sig på enkel svenska och visst finns det forskare inom mina egna fält, samhällsvetenskap och humaniora, vars vetenskapliga problemställningar skulle må bra och utvecklas ytterligare av att de tvingades formulera dem på tydlig svenska.

Men generellt sett är de flesta av de kollegor jag träffar både intresserade och smickrade när tidningar, radio och TV hör av sig. Jag har aldrig hört talas om att någon tackat nej till sådana framträdanden av princip. Och att man ska kunna uttrycka sig såväl på svenska som på engelska om sin forskning är idag ett krav som är tydligt fastslaget till exempel i mitt eget universitets språkpolicy.
Hur antalet läsare av vetenskapliga uppsatser skulle sjunka ”ytterligare” av att man skriver på engelska är svårt att förstå. Vad menar Söderling? Vore det bättre om svenska medicinare bara skrev på svenska i tidskrifter med bara svenska forskare som fackgranskare? Och varför ska inte både samhällsvetare och humanister också utsättas för denna internationella granskning och nå en större läsekrets av internationella specialister på området? Det förhindrar inte att man också skriver på svenska för en bredare publik. I många sammanhang där man bedömer forskningsansökningar finns krav på en tydlig plan för hur resultaten ska förmedlas både till det internationella forskarsamhället (på engelska) och dessutom föras ut på svenska. För en samhällsvetare med fältarbeten utomlands kan det också handla om att kommunicera resultaten till de människor och samhällen man undersöker.

Men det finns andra aktörer och strukturer som sätter gränser. Den ökade konkurrensen om forskningsanslag nämns, och är utan tvekan en begränsande faktor. Men det är inte sant, som ofta påstås, att tredje uppgiften inte har ett meritvärde t.ex. vid tillsättning av tjänster och vid befordran. Sådana insatser uppmärksammas ofta i sakkunnigutlåtanden. En annan viktig roll spelas av forskningsråden, som ofta har särskilda anslag för informationsprojekt, men det är inte alltid som dessa medel utlyses med samma genomskinlighet och vetenskapliga fackgranskning som de rent vetenskaplig projekten. Det borde vara lika meriterande för en forskare att i samverkan med journalister kamma hem ett sådant projekt som ett rent forskningsprojekt, men då måste forskningsråden tydligare vända sig till forskarsamhället med öppna utlysningar.

Och vad gör tidningar och andra medier? Tidningarnas vetenskapsredaktioner (och särskilt Dagens Nyheters) är ökända för att inte uppmärksamma humaniora och samhällsvetenskap på samma sätt som naturvetenskap. På kultursidorna är det legio att humanistiska och samhällsvetenskapliga fackböcker granskas av kulturjournalister, inte av forskare. Ett lysande undantag är de kloka omdömen och recensioner som professorskollegor i teatervetenskap, filmvetenskap och litteratur, regelbundet medverkar med på kultursidorna, men hur ofta ber man om recensioner av fackböcker från universitetens alla kloka och välformulerade sociologer, geografer, nationalekonomer, meteorologer, historiker, ekologer, arkeologer osv?

Mats Widgren
Professor i geografi vid Stockholms universitet