I USA 45 ord, i Norge 166 medan vi i Sverige slår på stort med drygt 17 400 ord. 

Med andra ord skiljer det många ord för hur det fria ordet grundlagsskyddas.

I Sverige har vi också förutom de 17 400 orden i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ett antal bestämmelser i regeringsformen som ger ett övergripande skydd för yttrandefriheten.

Utöver grundlagsbestämmelserna finns i samliga länder också en mängd bestämmelser i vanlig lag som direkt eller indirekt reglerar yttrandefriheten. I Sverige personuppgiftslagen (Pul) för att nämna ett exempel.

Det unika med Sverige är att vi valt att ge vissa former för yttranden ett extra starkt skydd i grundlagen. Framför allt TF innehåller en mängd detaljregler. Det gäller allt från hur en meddelare ska skyddas till när en ställföreträdande ansvarig utgivare ska träda i tjänst.

Detaljregleringen ger en styrka. Som bekant sitter det en person med bockfot, horn och en eldgaffel i detaljerna. Det är därför en trygghet att det krävs ett grundlagsbeslut, dvs. två likalydande riksdagsbeslut med val emellan, för att ändra dem. Ändringarna blir förhoppningsvis övervägda och i bästa fall uppmärksammade om så bara på marginalen i en valrörelse. Det har i en utredning beskrivits som en paradox att lagstiftaren på det sättet lagt restriktioner på sig själv för att ändra i lagarna.

Detaljrikedomen innebär däremot att TF och YGL inte blir lika ”snygga och rena” som t.ex. USA tillägg eller Norges one-liner: ”Ytringsfrihed bør finde Sted”. Lagarna som ska reglera medborgarnas rättigheter tenderar därmed att bli otillgängliga för just medborgarna. Det finns paragrafer som är svårtydbara även för juridiskt skolade. Den som klarar att bena ut vad bestämmelserna 1 kap. 9 § i YGL betyder kan anta utmaningen som ligger i 7 kap. 3 § YGL.

Inom Yttrandefrihetskommittén pågår nu ett arbete att göra TF och YGL mer lättillgängliga. Språket och strukturen ska ses över, omständliga hänvisningar tas bort och kanske kan också en del, för yttrandefriheten mer eller mindre betydelselösa, detaljbestämmelser placeras i vanlig lag. Det är en grannlaga uppgift eftersom de bägge lagarna är som ett plocke-pinn. Rör man en pinne i ena hörnet riskerar pinnhögen att rasa samman i det andra hörnet. Bestämmelserna är sammanflätade, de förstärker och förutsätter varandra.

En i grundlag detaljreglerad yttrandefrihet innebär inte per automatik att yttrandefriheten blir vidare. I USA råder till skillnad mot Sverige en mer tillåtande inställning till yttranden som berör frågor om etnicitet. Det som i Sverige skulle fällas för hets mot folkgrupp får passera i USA.

Men den stora skillnaden är att tillfälliga politiska strömningar som skulle kunna få en domstol i USA att ta sådan hänsyn inte är möjlig här. Vi har en tradition i Sverige att lagstiftaren, riksdagen, ska styra och ställa. Inte bara genom att ange ramar för myndigheterna och domstolarna utan inom vissa områden också bestämma detaljerna. Allt i syfte att minimera utrymmet för han med bockfoten och den glödgade eldgaffeln. Inom arbetarrörelsen är den traditionen stark vilket sannolikt har sin förklaring i en grundmurad misstro mot yrkesdomarna.

De senaste åren har den personliga integriteten hamnat mer i centrum för den politiska debatten. Stundtals har den dominerat helt. Starka krafter har velat förstärka den enskildes skydd mot främst medierna medan statens allt mer omfattande övervakning fått passera opåtalat.

Visserligen är det en spekulation men det är inte en orimlig tanke att hade det inte varit för grundlagskyddet hade vi sannolikt haft en bestämmelse som begränsat yttrandefriheten till förmån för den personliga integriteten. Den hade kunnat forceras fram och antas med ett enkelt riksdagsbeslut.

Nu vägs och utreds frågan inom Yttrandefrihetskommittén. Grundfrågan gäller huruvida det ska införas ett nytt brott i den s.k. brottskatalogen i TF eller inte. Flera olika skisser till en bestämmelse diskuteras. En av dem tar sikte på att grova och oförsvarliga integritetsintrång ska kriminaliseras, en annan är mer begränsad.

Jag ska inte här närmare diskutera behovet av en sådan bestämmelse, bara konstatera att det när det gäller de grundlagskyddade medierna finns inget som i dag tyder på ett behov av en sådan bestämmelse. Men oavsett hur man bedömer behovet av en sådan bestämmelse tror jag de flesta är överens om att det är bra att processen för att inskränka yttrandefriheten är långsam och ger tid till eftertanke.

Islands regering deklarerade för något år sedan att landet skulle bli en fristat och paradis för den globala undersökande journalistiken och öppenheten. Här skulle journalister och källor från hela världen kunna arbeta i skydd av Iceland Modern Media Initiativ (IMMI). Även islänningarna och de isländska medierna tog fasta på deklarationerna om en fri press.

Men nu kommer tvivlen och invändningarna fram. Journalisten Iris Erlingsdottir ger på Huffington Post några exempel på där journalister fällts för intrång i den personliga integriteten enligt vanlig lag. Det gäller bland annat ett fall där en journalist dömts för att ha haft det dåliga omdömet att publicera 20 år gamla uppgifter trots att det enligt Erlingsdottir var motiverat.

Det är naturligtvis omöjligt att bedöma fallen utan att ta del av grundmaterialet. Men oavsett om publiceringarna var motiverade eller oförsvarliga är det oroväckande att domarna skapat en rädsla bland journalisterna på Island. Vågar vi publicera uppgifter som visserligen kan gå ut över någons karriär eller heder och ära trots att det finns ett allmänintresse att uppgifterna blir kända för medborgarna? frågar sig Erlingsdottir.

Med detaljerade bestämmelser på grundlagsnivå om vad som är ett brott och den särskilda rättegångsordningen med en jury minimeras utrymmet för att tillfälliga politiska stämningar ska få styra allmänhetens tillgång till information. Den ordningen utgör en garant för en seriös om än tuff personjournalistik och en långtgående samhällskritik.

Nils Funcke