Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer hennes pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män.

Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander blir brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Elin Grelsson
Skribent, kritiker, författare och föreläsare