När Karin blev intervjuad i Expressen kände hon sig förnedrad och ledsen efteråt. Dels tyckte hon att citaten blev missvisande intill de andra artiklarna, dels tyckte hon att hon blev lurad att medverka i ett sammanhang där hennes sjukdom beskrevs som påhittad. 

I sådana här lägen har man ett stort etiskt ansvar som journalist, säger Rino Rotevatn som är SVT-reporter och ordförande i journalistförbundets yrkesetiska nämnd. Han känner igen scenariot.

”Jag har för egen del också stött på det här i mitt arbete, även när det gäller makthavare som har uttalat sig i vissa sammanhang och felbedömt vilken mening deras uttalanden skulle få. Men då ingår det i deras roll och position i samhället. Vi ska kunna räkna med att de har en tydligare insikt när de umgås med medierna, på ett sätt som vi inte kan kräva av den bredare allmänheten.”

Rino Rotevatn tror att det är vanligt att man som ”vanlig människa” blir tagen på sängen över vilket genomslag vissa medier faktiskt har.

”Därför måste man vara extra försiktig med ovana intervjuobjekt och tydlig med hur intervjun kommer att användas, precis som våra yrkesetiska regler kräver av oss. Om det dessutom handlar om en person som lever med en sjukdom bör man tänka efter några gånger extra.”

Ställa extra frågor
Om journalisten är osäker bör han eller hon ställa några extra frågor till intervjupersonen för att försäkra sig om att denne är klar över hur och var uttalandena återges. Samtidigt får det inte leda till att man ger efter för påtryckningar från utomstående och låter någon annan styra över publiceringen, säger Rino Rotevatn.

”Det här är en jättesvår balansgång. Därför är utrymmet för reflektion, eftertanke och diskussion i redaktionell miljö väldigt viktigt. Man kan behöva stöd i sina beslut.”

Intervjupersonen har rätt att läsa igenom sina citat innan publicering. För att försäkra sig om att man uppfattat personen korrekt kan det vara motiverat att skicka texten i sin helhet, säger Rino Rotevatn. 

”Men då gäller det att som journalist vara tydlig med att intervjupersonen inte får styra över de egna journalistiska slutsatserna och värderingar av vad som är viktigt. Etik är aldrig svart eller vitt. Det är du som bestämmer vinkeln, men du ska naturligtvis vara mån om att saker och ting blir rätt.”

Hur tycker du att man ska göra som journalist om någon intervjuperson hör av sig och är missnöjd efteråt, när artikeln redan är publicerad?
”Jag tycker att man ska vara öppen och lyssna. Är det så att man inte förmår att förklara så att personen är nöjd ska man informera om att det finns instanser där man kan begära att få prövat huruvida journalisten agerat oetiskt.  Man kan vända sig till yrkesetiska nämnden, pressens opinionsnämnd - eller pressombudsmannen om det gäller själva publiceringen.”

Kan undergräva förtroendet
Om man inte är tillräckligt noga som journalist kan det skada förtroendet för journalistiken i allmänhet och journalister i synnerhet, säger Rino Rotevatn. Han poängterar att han inte på något sätt vill hänga ut kvällstidningsjournalister som etiska drumlar.
”De uppfattas ofta så för att de har så mycket större genomslag. Men generellt är kvällstidningarna bra på etikfrågorna, pratar man med dem är de ofta mycket mer medvetna och i synnerhet klara över när de rör sig i ett etiskt gränsland. I alla fall är det min bild. Eftersom de ständigt  lever på gränsen vet de också var den går.”

Hanna Navier
hanna.navier@second-opinion.se