En journalist som går på fest får ofta stå till svars för vad kollegor hittat på. Folk berättar om löpsedlar, nyhetsdrev och rubriksättning och förväntar sig något slags svar från dem som tillhör medieskrået.

Men vem skulle få för sig att attackera en deckarförfattare, säg Håkan Nesser, för att hans polis Gunnar Barbarotti och staden Kymlinge inte finns på riktigt?

Gammeldags syn på journalistik
Skälet till att det är jobbigt för journalister är att många medborgare fortfarande har en gammaldags syn på journalistik. De förväntar sig medier som har ett vardagsbaserad vetenskapligt samhällsuppdrag att efter bästa förmåga skildra verkligheten. Medan forskarna har lite mer tid på sig att göra samma sak.

Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare.

Medierna producerar underhållning
Journalisterna slåss med näbbar och klor för att slå igenom i bruset. Med allt mer begränsade resurser till förfogande. Varje dag är strävan efter en ny kioskvältare, en snackis, ett spinn med de rara resurser som finns.

Konkurrensen gör att medierna inte speglar verkligheten utan snarare tillverkar den. Ungefär som mejerier tillverkar ost eller kullagerfabriker kullager. Det är samma principer bakom. Om den riktiga råvaran är svår att få fram – alltså nyheter baserad på djupgående undersökningar – så får underhållningsfabriken nöja sig med konstgjorda insatsvaror. Typ dokusåpor, skruvade verklighetstolkningar, ständig spaning efter det bisarra, inte det normala. Medierna gör vad de ska - producerar duktigt i upplevelseindustrins fabriker.

Det är inte journalisternas sanningslidelse som är främsta drivkraften i mediernas kollektiva handlande, utan ångesten över att inte komma fram i bruset.

Medierna är helt enkelt nyhetsdrivna, inte analysdrivna.

Hur ska vi då hantera detta?
De flesta förslag som reses i debatten går ut på att modifiera avsändarna, alltså att medierna på ett eller annat sätt ska reformeras så att de tar ansvar, tänker på helheten, anstränger sig att tänka etiskt, eller tas i hampan av staten (regler, journalistutbildning, Public Service-medier) eller självsanering (pressombudsman, generösa möjligheter till genmälen, etiska grundsatser).

Min uppfattning är att det inte är avsändaren som ska ha uppmärksamhet, utan istället mottagaren. Det är publiken som ska masseras, inte TV, radio och tidningar, journalister eller medieägare.

Jag ser detta som en folkbildningsuppgift. Om människor är medvetna om under vilka villkor som medierna arbetar, att deras uppdrag inte är att spegla verkligheten utan ge oss en bra ”ståry”, att de inte skriver upphetsade rubriker därför att det är sanningen som hyllas, utan den goda historien som det ska puffas för, då kommer vi också att få en mer medveten publik. Och avsändarna tvingas anpassa sig därefter.

Vi behöver en aktiv och kritiskt tänkande publik
Uppdraget är att se till att gruppen ”medietroende” blir så liten som möjligt. Med en aktiv och kritiskt tänkande publik kommer också medierna att tvingas agera mer genomtänkt. Det är också därför som vi bör skildra medierna på ett realistiskt sätt. Så att journalister kan gå på fest och få samma empati som alla andra som sliter hårt i en fabrik där yrkesstoltheten får ge vika för vinstkraven.

Stig-Björn Ljunggren
Fil dr statsvetenskap Uppsala