Under måndagens seminarium "Specialreporterns framtid" i Radiohuset presenterades en kartläggning av antalet reportrar på tolv svenska redaktioner 1990 och 2010. Slutsatsen? Det totala antalet reportrar har minskat från 856 till 765 och det är framför allt storstadstidningarna som drar ned statistiken, berättade frilansjournalisten Sara Sjöström som står bakom undersökningen. 
– Det är där som antalet reportrar har minskat mest. En tredjedel har försvunnit under de här tjugo åren. Svenska Dagbladet står för den största förändringen och efter dem kommer Dagens Nyheter.

Antalet reportrar har däremot ökat på tre av fem lokaltidningar i undersökningen. Det kan bero på att lokaltidningarna hade ett annat utgångsläge än storstadstidningarna för tjugo år sedan, menade Nerikes Allehandas chefredaktör, Ulf Johansson.
– Lokaltidningarna har gått från ett läge under 80-talet och 90-talet där jag tycker, om man är självkritisk, att man kom undan med ganska dålig journalistik och okvalificerad journalistik. Delvis tror jag att resultatet beror på att man började på en annan nivå och att det fanns ett behov av förändring.

År 1990 räknades 553 av de anställda som specialreportrar. Tjugo år senare är motsvarande siffra 468 och även på denna punkt står sig lokaltidningarna bra gentemot storstadstidningarna. Ulf Johansson poängterade dock att lokaltidningarna kan ha en fördel av undersökningens kriterier för vem som räknas som specialreporter, det vill säga att de ägnar minst halva sin heltidstjänst på att bevaka ett specifikt ämnesrelaterat eller geografiskt område.
– På NA har alla reportrar någon form av uppdrag, men det är nästan ingen som är helt och hållet specialreporter.

Kräver stark uppbackning
Sara Sjöström har också undersökt hur bevakningen av olika områden har utvecklats under tjugoårsperioden.
– De bevakningsområden som hela tiden har stått sig är samhälle och till stor del utrikes. Däremot har sport, kultur och nöje, arbete och ekonomi minskat. Den största minskningen står kultur och nöje för och det beror på att det är många frilansare som tas in nu istället.

Gunnar Nygren, docent i journalistik vid Södertörns Högskola, uttryckte oro över trenden att mer och mer av innehållsproduktionen läggs ut på produktionsbolag och frilansare.
– För att vara specialreporter krävs en väldigt stark uppbackning av sin redaktion för att kunna hävda sin integritet. Som specialreporter kommer man ju ofta väldigt nära sina källor. Om man lägger ut produktion av specialjournalistik utanför huset blir det svårare för redaktionen att ha kontroll över det här.

Många egna uppslag
SvD:s säkerhetspolitiska reporter, Mikael Holmström, berättade att han jobbar ungefär 60 procent med egna uppslag och 40 procent med tidsaktuella ämnen och idéer från arbetsledningen. Han tycker att bilden av specialreportern som en insnöad enstöring är felaktig.
– Man kan ju vara en tillgång och en resurs för redaktionen. Till exempel är wikileaksdokumenten fyllda med amerikanska förkortningar och då kan jag, som har läst ganska mycket diplomattrafik, hjälpa till.

Även Bengt Hansell, skolreporter på SR, försökte dämpa diskussionen om konflikter mellan specialreportrar och övriga redaktionen.
– Genom årens lopp har deskarna på Ekot fått ett förtroende för mig. Det dyker ofta upp saker på TT som som jag kan "bäsa" helt och säga att det är gammalt, det har vi gjort eller det är inte relevant. De tror nästan alltid på mig om jag kan motivera varför det inte är intressant.

Anar särintressens motiv
När diskussionen styrde in på specialreportrars beroendeställning gentemot sina källor Bengt Hansell bet ifrån ordentligt.
– När det gäller risken för att bli någon språkrör är skulle jag vilja säga att det är väl ett av det tyngsta skälen att en specialreporter är viktig. Vi anar och känner alla olika särintressens motiv och att vi faktiskt snarare inte går i sådana fällor att vi bara sprider saker vidare ogenomtänkt utan att vi faktiskt har en kontroll. Det ser man ju varje vecka i olika medier att det är en otrolig okunnighet som jag påstår att alla parter utnyttjar för att vinna makten över opinionen.

Även Mikael Holmström instämde i att det är lättare att genomskåda bakomliggande särintressen som specialreporter.
– Ett konkret exempel är till exempel nu att Försvarsmakten har blivit väldigt öppen plötsligt med att visa bilder från Afghanistan, men det är bara för att SVT börjar sända serien "Kriga för fred" nu om några dagar. Jag har inte uppmärksammat de här filmsläppen för jag har uppfattat att det var ett försök att plantera och förekomma den här tv-serien.  Det var ett typiskt utspel, men det var ju en del andra som har gett ett stort utrymme åt det här.

Ökande behov
Gunnar Nygren avrundade seminariet med att poängtera specialreportrarnas värde, men att deras framtid på redaktionerna hänger på ekonomi och prioriteringar. 
– Behovet av specialreportrar kommer bara att bli större i takt med att tempot ökar, för att leverera en trovärdig journalistik och kunna ge lite mer. Sedan är det en annan fråga om medieföretagen kommer att ha råd att satsa på det när man går i tider av krav på multikompetens och kanske färre fast anställda på redaktionerna. Där tycker jag att jag ser en tendens, att med färre reportrar måste man vara mer generell.

I Sara Sjöströms undersökning ingick storstadstidningarna DN, GP, SvD och Sydsvenskan, lokaltidningarna Länstidningen i Södertälje, Nerikes Allehanda, Södermanlands Nyheter, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren, samt etermedierna Sveriges Radio Ekot, SVT Rapport och TV4 Nyheterna.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se