Svensk liberalism och svenska liberaler befinner sig i en allvarlig intellektuell kris. Frånvaron av starkt ideologiskt motstånd från vänster sedan Berlinmurens fall 1989 har bidragit till liberalismens förflackning och växande självgodhet. Svenska liberaler av idag behöver inte försvara sina ståndpunkter, och liberalismen och marknadsekonomin har upphöjts till dogm. Detta bidrar till att vi idag har få intellektuella och intressanta liberaler i samhällsdebatten. Politiska ideologier mår nämligen bäst och utvecklas bäst när de möter motstånd.

Ett exempel på detta är Dilsa Demirbag Sten, välkänd liberal journalist och profilerad medlem i föreningen Humanisterna. Demirbag Sten har profilerat sig som en stark religionskritiker, i synnherhet mot islamism. I sig är detta lovvärt och inte något som ska kritiseras. Religiös fundamentalism, inklusive såväl muslimsk som kristen dito, är ett stort problem i många delar av världen, inte minst vad gäller kvinnoförtryck. Problemet är bara när den liberala sekularismen upphöjs till överideologi och alternativa ståndpunkter inte tillåts uttryckas utan avvisas som "islamistkramande". Så ser tyvärr ofta Demirbags Stens ohederliga argumentationsteknik ut när hon kritiserar den svenska vänstern.

Demirbag Stens tes är att den svenska vänstern, där hon bl. a. pekar ut Åsa Linderborg, Andreas Malm och Mattias Gardell, är okritiska mot islamister och i själva verket har överseende med islamistiskt kvinnoförtryck. Hon går längre än så: hon anklagar den svenska vänstern för att stödja diktaturer och tyranner och motsätta sig demokrati. Som "bevis" för detta anför hon följande:

"För den som är intresserad av efterkrigstidens vänster och dess vurm för tyranner som Mao, Castro och Pol Pot rekommenderar jag Per Ahlmarks briljanta Vänstern och Tyranniet. Den nutida svenska vänstern är visserligen, oftast, fortfarande anhängare av Castros despotiska politik men har även hittat andra socialistiska ledare, som Hugo Chavez, att liera sig med i kriget mot den stora satan USA. Kritiken mot Chavez och Castro viftas konsekvent bort som obefogad och paranoid av bland andra Åsa Linderborg."

När jag läste detta av Demirbag Sten visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, eller bara ta mig för pannan. Hur är det möjligt att en person som säger sig stå för upplysning och rationalitet kan häva ur sig så totalt onyanserade och lögnaktiga påståenden om det hon svepande kallar "den svenska vänstern"? Vilken grund har Demirbag Sten för påståendet att den svenska vänstern "oftast" är anhängare av diktatur och hyllar Kuba? Vilka källor har Demirbag Sten för detta påstående? Och framförallt: hur kan en person som säger sig vara kritisk mot religioner och förmodligen förkastar den religiösa idén om den kristna arvssynden förespråkar en slags "vänsterns arvssynd"?

Det kanske mest anmärkningsvärda med Demirbags Sten inlägg är dock hennes totalt okritiska hyllande av Per Ahlmark, vars bok från 1990-talet "Vänstern och Tyranniet" hon beskriver som "briljant". Här häpnas jag över Demirbags Stens brist på källkritik, och att hon bygger upp sin bild av den svenska vänstern på en partsinlaga som publicerades för över ett decennium sedan. Dessutom av Per Ahlmark, som knappast gjort sig känd som en pålitlig sanningssägare under 2000-talet. Per Ahlmark tillhörde ju de liberala krigsvurmare och USA-apologeter som hånade alla de som var kritiska mot Irakinvasionen år 2003. Ahlmark beskrev i sina regelbundna krönikor i Dagens Nyheter de stora lagren av massförstörelsevapnen som fanns i Irak och hetsade mot svenska krigskritiker på vänsterkanten. Han försäkrade att den amerikanska invasionsarmén skulle mötas av blommor och jublande irakier, och USA skulle sedan bygga upp en mönsterdemokrati.

Efter snart ett decennium av inbördeskrig i Irak vet vi att Ahlmark hade fel, mer fel än många andra. Att en person som lyckats ha så totalt fel i sina glädjeprognoser om Irak hyllas av Demirbag Sten säger en hel del, både om hennes egen brist på kritiskt tänkande och det sorgliga tillståndet för liberalismen i Sverige. Med sådana trosvissa och närmast religiöst fanatiska företrädare som Dilsa Demirbag Sten bland våra svenska liberaler så lär liberalismen fortsätta att befinna sig i kris. Och en förening som Humanisterna kommer att fortsätta uppfattas som en liberal klubb för inbördes beundran, gränsande till upplysningsfundamentalism och förakt för meningsmotståndare som inte delar exakt samma sekularistiska världsbild.