Johann Binninge är ordförande i Rättssäkerhetsorganisationen som arbetar för att skapa debatt kring olika brister i svensk rättssäkerhet. En av dessa brister är att åklagare och polis ofta är allt för frispråkiga gentemot journalister eller rentav läcker sekretessbelagt utredningsmaterial till media, anser han.
– Det är tyvärr väldigt vanligt och det här är ett problem för såväl den misstänkte som för målsäganden, men oftast är det ett problem för den misstänkte. Åklagare och polis, som är de källor som läcker, läcker inte sådant som är till fördel för den misstänkte utan tvärtom.

De senaste dagarna har han följt publiceringarna om den 51-åring som misstänks för ett styckmord i Örebro.
– Det här är ett typexempel på hur det läcker information. Det känns som att detta är något som polis och åklagare gör för att misstanken mot den här killen ska stärkas upp på något sätt, genom att allmänheten får en bild av att det finns missbruksproblem och att han har haft en massa olika förhållanden och så vidare. Det är ett sätt att få ut vilket håll man vill den här förundersökningen ska gå åt. 

Svårt att komma åt
Polisen borde göra mer för att debattera eller på annat sätt komma till rätta med otillåtna läckor, anser Johann Binninge. 
– Man kan minimera antalet personer som känner till viss information, men man kan ju aldrig bevisa vem av dessa som ingår i utredningen som har läckt. Finns det ingen konsekvens av ett läckande kan man ju fortsätta med det. Det här är nog svårt att komma åt.

Han tycker att de verktyg som finns i nuläget för att komma till rätta med brott mot tystnadsplikten är för tandlösa.
– Antingen kan man polisanmäla för tjänstefel, vilket nästan aldrig går att få igenom eller också kan man JO-anmäla, men JO är en papperstiger. I de fall JO ger kritik händer ingenting. Här skulle jag vilja se någon form av fristående myndighet som granskar åklagare och poliser. Folk som begår felaktigheter ska ju inte utredas av sina egna.

Tystade advokater
Ett annat exempel på brister i rättssäkerheten är rapporteringen om den kvinnliga läkare på Astrid Lindgrens sjukhus som har varit misstänkt för dråp, säger Johann Binninge. 
– Det som var så märkligt här var att försvarsadvokaten var försedd med munkavle, medan åklagaren var ute och pladdrade i varenda tidning. Polis och åklagare ansvarar själva för sekretessen så de väljer helt självsvådligt vad som ska komma ut och i det här fallet också vad försvarsadvokaten får säga. 

Han anser att det borde finnas en större jämvikt i mediernas tillgång på källor.
– Antingen borde man låta bägge parter få prata eller också lägga yppandeförbud rakt över så att ingen får prata. När väl ett sådant här mål kommer upp i rätten är det nämndemän, domare och rådmän som sitter där och de läser ju också tidningar. Det är där vi har det största rättssäkerhetsproblemet som jag ser det.

Medierna del av problemet
Johann Binninge tycker att advokaterna måste bli bättre på att lyfta frågan om utredningsläckage i medier. 
– Det här har vi också kritiserat, framför allt, Advokatsamfundet för. Det är väldigt få enskilda advokater som vågar gå ut öppet med de här bristerna och jag tror att det beror på att man inte vill stöta sig med domstolar och åklagarmyndigheter.

Han menar också att medierna är en del av problematiken, eftersom det som skrivs och publiceras inte alltid korrigeras ordentligt.
– Nu senast var det Fredrik Reinfeldt som började uttala sig i ett enskilt ärende och dessutom sa en del felaktigheter. När vi uppmärksammade medierna på att statsministern hade fel tog man bara bort det felaktiga. Det här är ganska uppseendeväckande och utländsk media har tagit upp det här, men i svensk media har man inte skrivit en punkt om det.

Jannike Runquist
jannike.runquist@second-opinion.se