Det viktiga är att den politiska och ekonomiska makten i samhället granskas och kommenteras. Likaså att medborgarna blir informerade och att olika grupper ska få bästa tänkbara möjlighet att kommunicera med varandra.
Ungefär så.
Det viktiga är inte att det möjliggörs av journalister.
Det är alltså funktionen som är viktig. Att det görs. Av någon.

I en tid när framgångsrika och uppmärksammade journalistkarriärer framförallt föds i trakten av Norrström eller Stureplan diskuteras just journalistrollen.

Mediehusen trevar efter lösningar för att undvika sotdöden. Internet och den sociala webben utmanar och kompletterar. Det är en brytningstid. Igen. Nytt ska ersättas med gammalt.

1983 fick jag mitt första presskort, utfärdat av Svenska journalistförbundet. Det kom i brevlådan och jag uppfattade det som en bekräftelse på att jag blivit något, någon.
Jag var del av ett kollektiv.
Nu ser jag annorlunda på det. Titeln journalist är faktiskt inte särskilt mycket värd längre.
En bagare bakar, det blir bröd.
En rörläggare lägger rör.
En bilreparatör lagar bilar, så vi kan tuta och köra.

Men om degen kollapsar, rören springer läck eller bilen stannar igen bara 100 meter från verkstaden då kallas den som utfört jobbet rätt och slätt för klantskalle.
En journalist skriver, det blir med någon slags automatik journalistik?
Nja.

Ska Janne Josefsson på uppdrag granskning ha samma titel som en medarbetare på Hänt Extra som far med halvsanningar eller en redaktör som säljer sin penna för att skriva om kändisskandaler och sex på Aftonbladet där det uppenbara syftet uteslutande är att sälja tidningar eller att öka antalet klick på nätupplagan?

I slutet på 1990-talet gjorde jag på uppdrag en intervjubok som handlade om riksmediernas oförmåga och nästintill ovilja att bevaka glesbygdsfrågor i allmänhet och Norrbotten i synnerhet. Förordet inleddes så här:

”Journalistik och massmedia är inte enbart en fråga för journalister och massmediemänniskor, vilket man ibland kan förledas att tro av den offentliga debatten.
Det angår alla.

Journalistiken och det fria ordet är en av hörnstenarna i vår demokrati. Upphör massmedia att fungera, om den inte längre ger medborgarna den information de behöver för att kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor och granskningen av makthavarna inte längre utförs, innebär det automatiskt ett hot mot demokratin.”

Vi kan väl börja med att ställa frågan om de traditionella medierna idag klarar den uppgiften?

Om svaret blir ”nej” kanske man ska hämta kraft och idéer från annat håll i stället för att bara gå i clinch med dem som vågar kritisera eller ifrågasätta.

Alltför få är involverade i den här debatten.
Eller kan det vara så att folk i allmänhet inte bryr sig?
I så fall är det oerhört allvarligt och välmotiverat både för enskilda journalister och olika mediechefer att fråga sig vad de under årtionden bidragit med för att styra utvecklingen åt det hållet.

Slutligen: En fråga som ständigt dykt upp under de senaste dagarna är ”hur man ska kunna ta betalt för journalistiken”.

Det kanske är så att folk i allmänhet inte längre vill betala för den journalistik de blir erbjudna? I så fall spelar det ingen roll hur många applikationer till iPhone eller iPad mediehusen producerar.


----------------
Läs gärna lite utvecklade tankar på min blogg:
Journalisten, medierna och Noaks ark. Del I
Journalisten, medierna och Noaks ark. Del II
Journalisten, medierna och Noaks ark. Del III
Journalisten, medierna och Noaks ark. Epilog