Att SD passar på att dra politiska växlar på det misslyckade attentatet förra helgen är bara vad man kan förvänta sig. Men att ni på redaktionen dels har så dåligt omdöme att ni släpper fram deras företrädare, och dels är så illa förberedda på att bemöta hans argument, gör mig förtvivlad.
Ni skänker bort en straffspark till dessa förklädda, ”nypimpade” rasister, och legitimerar därigenom en samhällsdebatt på deras villkor.

Att partiet ifråga tagit sig in i riksdagen innebär inte, hoppas jag, att ni måste låta dem få föra debatten på sina villkor. Naturligtvis bör även de, i god demokratisk ordning, bjudas in till debatter och representeras i radio. Men att bjuda in dem i en sån här fråga är rent förkastligt. Att de vill ha en debatt i riksdagen – och också kommer att få den i januari - är en sak. Men att i dagsläget, i ljuset av den spekulativa skrämseljournalistik som förts i medierna efter helgen vansinnesdåd, anser jag vara ett journalistiskt bottennapp, och helt ovärdigt er annars relativt höga standard.

Men när ni ändå sätter programmet för dagen och väljer att ta upp ämnet ifråga, bestämmer er för att bjuda in en representant för SD (vilket bara för ett par år sedan var en våt politisk dröm för Åkesson, Ekeroth och gänget) så borde ni inse att deras representant kommer rustad till tänderna med argument, ”bevis” och desinformation.

Att i det läget sätta en sådan politisk lättviktare som moderaten Hanif Bali att möta SD:s representant är, anser jag, direkt oansvarigt i ett läge när Sverige och hela Europa härjas av iskalla högervindar. Med historiens facit för handen är det lätt att se vad en sådan nonchalans ledde till i Tyskland, och också i Sverige, på 30-talet. Jag är övertygad om att det är en utveckling som ni lika lite som jag vill underblåsa.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att anse att denne Bali alls inte kunde stå upp mot den rätt verbale Ekeroth. Inte heller ni själva hade särskilt många kritiska och relevanta frågor att komma med till Ekeroth. Hanif Bali hann med att klämma till kommunismen; påtala att Marx lära står för en väpnad revolution, men när det gällde att bemöta Ekeroth vägde han lätt. Det lastar jag inte er för, men däremot för att ni – om ni nu nödvändigtvis måste ge utrymme åt SD:s populistiska och osmakliga utspel – inte ställer honom mot en tyngre motståndare, någon som faktisk är kunnig på området och som kan uttrycka sig klart och koncist.

Hade ni varit något så när förberedda hade ni kunnat peka på Europols statistik kring terrorbrott begångna i Europa. DN:s Sverker Lenas skrev i en debattartikel, också igår:

”Av de 1770 terrordåd som begicks i Europa mellan 2006 och 2009 stod islamister för sex stycken, enligt Europols statistik. Det motsvarar 0,3 procent av terrorismen i Europa.”

Jag inte kollat de uppgifterna i detalj, men en snabbkoll i Europols rapport visar att uppgifterna inte är helt uppåt väggarna. Men det här har ni missat.

I stället får Ekeroth oemotsagd hänvisa till dels en undersökning i sex muslimska länder – som skulle ha visat att 75 % av befolkningen skulle vara för att man skall döda den som hädar Muhammed, och dels till en icke specificerad opinionsundersökning från Storbritannien som enligt Ekeroth skulle visa att trettio procent (”om jag minns rätt”, som Ekeroth tillägger) av muslimerna där skulle vara för självmordsbombare.

Alla som kan något om statistik och opinionsundersökningar vet att det går att beställa undersökningar som ger det svar man vill ha. Att låta en smygrasistisk demagog slänga sig med vaga siffror från undersökningar som inte är relevanta för Svenska förhållanden (vilket ni förvisso påtalade, men som mest drunknade i Ekeroths svada ), på bästa sändningstid är rent horribelt: Rent rasistisk propaganda som näst intill oemotsagt får föras ut i public service!

Vidare är ni – rent allmänt – mycket dåliga på att definiera vad terrorism innebär. Det kan vara på sin plats att påminna om exempelvis Alex P. Schmid och A. J. Jongmans definition av begreppet terrorism:

”Terrorism är en metod för framkallande av fruktan med upprepade våldsaktioner, utförd av (semi) olagliga individer, grupper eller statliga aktörer, av idiosynkratiska, kriminella eller politiska skäl, vid vilken - i motsats till mord - direkt våld inte är det viktigaste målet.

Det omedelbara mänskliga offret för våldet väljs i allmänhet slumpmässigt (målmöjligheter) eller selektivt (representativt eller symboliskt mål) från en målgrupp, och tjänar som meddelandeskapare.
Hot- och våldsbaserade kommunikationsprocesser mellan terrorism (organisation), (fara) offer, och viktiga mål används för att manipulera det direkta målet (målgrupp (er)) och omvandlar den till ett mål för terror, ett mål för krav, eller ett mål för uppmärksamhet, beroende på om hot, tvång eller propaganda eftersträvas i första hand.”

När ni svepande talar om terrorism, är det oftast underförstått att det handlar om religiös terrorism, utförd av fundamentalistiska islamister. Sällan eller aldrig hör man talas om olika befintliga definitioner av terrorism:

- Ekonomisk terrorism – det som USA har utsatt exempelvis Cuba för i decennier genom sin blockad;

- Politisk terrorism – som torde vara den vanligaste formen av terrorism i Europa, och utförs vanligen av politiska och nationalistiska separatister;

- Kriminell terrorism - förövas av exempelvis Hells Angels och liknande grupper;

- Statsterrorism - något som USA bevisligen ägnat sig åt i mer än sextio olika länder sedan andra världskriget, och därtill blivit dömda för (terrorbombningarna av Nicaragua på 80-talet).

Man kan även klassa USA:s anfallskrig mot Irak och Afghanistan som statsterrorism, liksom bombningarna i exempelvis Somalia och Pakistan (där de anfallit och dödat misstänkta – inte dömda – terrorister, men där också civila strukit med). Paradoxalt nog går dessa dåd under benämningen ”kriget mot terrorismen”.

Mediernas ständiga förenkling av begreppet terrorism spelar bara okunniga och/eller populistiska demagoger i händerna. Inte heller är det särskilt ofta medierna faktiskt poängterar att den enes terrorister är den andres befrielsekämpar.

När man i nyhetsrapporteringen okritiskt förmedlar Pentagons synsätt, att det begås terroristattacker i Irak eller Afghanistan, så bortser man från det faktum att båda dessa länder står under folkrättsvidriga ockupationer och att terroristerna ur ”de andras” perspektiv är en högst rättmätig befrielsekamp.

Slutligen vill jag bara påminna om en historia från slutet av 80-talet, när en av Baader-Meihof gruppens medlemmar släpptes fri efter ett långt fängelsestraff (jag minns tyvärr inte vem av dem det var). Denne intervjuades av Der Spiegel och fick frågan:

- Om du var justitieminister, men oinskränkt makt, och hade en terrororganisation likt Röda armé-fraktionen att slåss emot – vad skulle du då göra.

Svaret kom ögonblickligen:
- Jag skulle förbjuda medierna att rapportera om det. Medierapporteringen var det bränsle som höll oss igång. Ju större rubriker, desto mer stöd och energi fick vi.

Naturligtvis är jag för ett öppet samhälle, och fria medier. Men med friheten kommer också ett ansvar. När mediernas profithunger och sensationslystnad går före vad som är sunt i ett samhälle, är man inne på ett mycket farligt spår. I det aktuella fallet med bomben i Stockholm gav förövaren Taimour Abdulwahab sitt liv för att få ut ett mycket militant budskap till andra extremister i hela världen, men främst i Sverige.

Är det då verkligen ansvarsfullt av medierna att gå honom till mötes i hans sista förvirrade önskan, genom att med kioskvältarrubriker smälla upp just det budskap som terroristen ville få ut? Abdulwahab ville bli martyr för sin sak, han önskade bli en föregångare för massor av andra förvirrade fundamentalister i Sverige. Genom att ordagrant återge hans sista önskan hjälper våra fria medier honom att nå ut till andra likasinnade, och blir en megafon för en uppmaning att mörda andra oskyldiga civila svenskar.

Visst är det dags för en debatt i Riksdagen, men inte i första hand om de 200 Säpo-övervakade överhettade islamistiska fundamentalister som finns i vårt land, utan om mediernas samhälliga ansvar.
Den debatten borde ni på Studio Ett initiera, istället för att spela med i Sverigedemokraternas smutsiga taskspeleri.

Johan B. Löfquist