REPLIK.

Men offerrollen är Sverigedemokraternas vardagsklädsel. De läser mellan raderna, ständigt med samma resultat - att ”fulmedier” och ”etablissemang” förtrycker dem. Taktiken hänger samman med försöken att tvätta bort partiets historiska kopplingar till nazirörelsen. Kopplingar som för övrigt Brunell själv märkligt nog helt förnekar på sin blogg (fråga 4).

Journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford släppte häromveckan boken ”Svensk, svenskare... Ett reportage om Sverigedemokraterna”. På SVT Debatt skrev de om partiets ”ompaketering” för att dölja deras främlingsfientliga agenda. För Sverigedemokraternas rötter ligger i öppen dager men är samtidigt omöjliga att kapa. Ordförande Jimmie Åkesson och de andra i ledningen har gjort sitt bästa och lite till för att framstå som salongsfähiga. Likväl är partiets historia en väldokumenterad smutsbyk.

1988 samlades sju män i en stockholmslägenhet. Officiellt för att hålla årsmöte för Sverigepartiet, men i själva verket bildade de ett nytt parti, Sverigedemokraterna. Bara genom att titta lite närmare på de framträdande personerna under partiets första år blir de bruna rötterna tydliga. En av grundarna hade tidigare haft kontakt med nazistiska Nordiska Rikspartiet och en annan med fascistorganisationen Nysvenska rörelsen.

Andra som tidigt skulle ansluta sig kom från Bevara Sverige Svenskt, BSS, eller nazistiska skinnskallekretsar. Partiets första ordförande är dömd för mordhot och Sverigedemokratisk Ungdoms första ordförande är idag ledargestalt inom naziströrelsen. Förutom persongalleriet är också partiets tidiga historia, som alltså inte är längre sedan än det sista decenniet på 1900-talet, en serie tablåer i bruna nyanser. Det är Karl den XII- och Engelbrektsmarscher och sieg heil, stöveltramp och uniformer. Helt öppet ända in i slutet av århundradet. 

Men nu har alltså det som Hamrud och Qvarford kallar ompaketering skett. ”Istället för grova kängor – gula pikétröjor, istället för antisemitism – islamofobi, istället för rasism – kulturnationalism.” Men oavsett klädkoder och nyspråk bryter ibland den gamla, tydligt igenkänningsbara, främlingsfientligheten igenom.

Som när Kaliber i Sveriges Radio i våras bandade Sverigedemokrater som i fyllan sjöng nazistsånger och nidvisor om Olof Palme på en politisk konferens. "Min avsikt var aldrig att såra någon” hette det i Jimmie Åkessons pressmeddelande den gången. När allt kommer omkring är det just genom avståndstagande från den öppna rasismen som Sverigedemokraternas öppet främlingsfientliga politik vunnit röster. De har blivit skickliga på att framstå som kränkta även när de själva kränker. 

Alexandra Brunells verklighetsfrånvända reaktion på mediernas rapportering om hennes nya jobb måste ses som del av denna partikultur, där ömma tår är ett adelsmärke och där ytterligare publicitet är viktigare än hederlighet.

Men hon har inte blivit förlöjligad eller uthängd, snarare tvärtom. Däremot har Alexandra Brunell startat en blogg med sin nya arbetsplats som utgångspunkt och kommer därför nog att få finna sig i att bli granskad som offentlig person i ett högerextremt, främlingsfientligt parti.

Stefan Bergmark