Det har gått tio år sedan talibanerna störtades från makten i Afghanistan, hösten 2001. Men i dag är läget dystrare än på flera år. Talibanerna vinner mark och har etablerat ”skuggregeringar” i de flesta av landets 34 provinser, korruptionen ökar och misstron mot den internationella närvaron likaså.

Och för journalister i Afghanistan har säkerhetsläget blivit sämre, berättar journalisterna Hashim Shukoor och Aliyas Daee, på besök i Stockholm i samband med en tvådagarskonferens som arrangeras av Svenska Afghanistankommittén.

Hashim Shukoor jobbar för McClatchy Newspaper sedan tio år tillbaka, en amerikansk nyhetsbyrå verksam i bland annat Afghanistan. Som journalist blir man motarbetad från många olika håll, säger han.

– Efter talibanernas fall var det svårt att jobba. Vi fick inte fotografera, filma eller intervjua kvinnor eller vissa krigsherrar.

Överhängande kidnappningshot
Situationen ljusnade under mitten av 2000-talet, men i dag är det svårt att rapportera från flera av landets provinser. Hashim nämner flera olika kidnappningsfall under de senaste åren i provinserna Helmand, Kandahar och runtom i norra Afghanistan. 

– Kidnappningar är det största problemet. Du är ett väldigt enkelt mål, du har ingen livvakt eller konvoj. Du kan enkelt bli fängslad, säger han.

Sedan 2007 har Hashim och hans kollegor stora svårigheter att ta sig runt hela landet problemfritt. Ofta utgår bybor och lokala ledare från att de resande journalisterna är regeringsledda.

– När amerikanska trupper dödar civila i attacker påverkar det vårt arbete, för att folk tror att vi tillhör koalitionstrupperna och att medierna tillhör militären.

Struken från listor
Mohammed Aliyas Daee arbetar som radiojournalist för Azadai Radio i provinsen Helmand i södra Afghanistan. Han är van att bli portad från olika platser, struken från listor och har alltid dubbla identiteter i sitt yrke.

– När jag ska intervjua bybor och civila säger jag att jag jobbar för provinsiell press, men ibland säger jag att jag jobbar för internationell radio, annars blir jag inte insläppt, säger Aliyas Daee (lilla bilden).

Personligt hot
Hashim Shukoor vittnar om hot från flera olika krigsherrar och högt uppsatta män i olika provinser. Kommer han och hans kollegor för nära sanningen möts de av hot i telefonen av upprörda krigsherrar.

– Det är väldigt vanligt med förolämpningar och hot, från både polis och krigsherrar. Men även amerikanska soldater har riktat vapen mot oss och bett oss att försvinna, bland annat när vi skulle granska en olycka där sex amerikanska soldater blivit attackerade.

Är det vanligt med censur, frågar jag, och får ett mer hoppfullt svar än jag hade hoppats på. Censuren är inte utbredd och systematisk, utan problemet ligger snarare i rädslan för repressalier.

– Vi måste vara försiktiga med språket, men oftast vågar vi skriva om det som har hänt, om verkligheten, berättar Hashim Shukoor. Min amerikanske byråchef gör alltid de sista ändringarna i våra texter. Men ibland skriver vi under anonymt eller med påhittade namn, för innehållet i vissa artiklar kanske kan skada honom, eller mig.

Uppmuntrar ett civilt fokus
Inte helt oväntat håller de med om att bilden av Afghanistan i de västerländska medierna ofta är dyster, negativ och militär. Lösningen? Att ta in ett civilt fokus i rapporteringen, tror Hashim Shukoor.

– Självfallet har vi problem i flera delar av landet, områden dit inga journalister vågar åka. Det kan vi inte bortse ifrån, men det är viktigt att försöka uppnå en balans i rapporteringen och inte bara skriva om korruption och civila dödsoffer. Medierna i väst borde titta både på det militära och den civila situationen i Afghanistan, som vägbyggen, byggarbeten och utvecklingen av skolan.

– Ni i Europa måste förstå att en man som har ett jobb och en lön hellre är med sin familj än strider i bergen för en antiregeringsstyrka. De männen är fattiga och har blivit hjärntvättade. Det är inte så alla afghaner beter sig. Men tyvärr så står Afghanistan i ett väldigt känsligt läge just nu, säger Hashim indignerat.

Vad är det då som får de att fortsätta jobba som journalister i ett av världens fattigaste länder?

– Många av mina journalistkollegor har lämnat Afghanistan, och flera av dem kommer inte att komma tillbaka. Andra har slutat som journalister, och har startat egna företag i stället, säger Hashim, och fortsätter:

– Jag vet att det är väldigt riskabelt. Men om jag inte får ut meddelandet och historien till resten av världen och om jag inte talar om Afghanistan nu, vem ska då göra det?

Mohammad Aliyas Daee instämmer.

– Jag blir tystad ibland i vissa provinser. Men vi ska inte stänga ner och tysta medierna i Afghanistan. Tvärtom. Vi ska få fram fler medier i landet, säger han.

Mårten Eidevall Wallin
marten.wallin@second-opinion.se

Relaterad läsning: SvD1, SvD2, SvD3, Exp