När boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level") kom ut i Storbritannien för några år sedan hyllades den av många politiker och debattörer, inte bara på vänstersidan. Boken bygger på omfattande forskning publicerad i vetenskapliga tidskrifter med "peer review", och kan således inte avfärdas som ett hastverk eller som ensidig politisk propaganda.

Det kan man dock inte säga om den propagandabok med titeln "Jämlikhetsbluffen" som den nyliberala tankesmedjan Timbro nyligen givit ut, och som sägs bemöta Jämlikhetsandens budskap om de positiva samhällseffekterna av ekonomisk utjämning och ökad jämlikhet. En kritisk läsare av boken slås av att det är en reaktiv bok som inte syftar till att konstruktivt kritisera Jämlikhetsanden, och som enbart upprepar den triviala tesen att "korrelation inte bevisar kausalitet", ett påstående som slår tillbaka på mycket av dagens marknadsliberaler och högerorienterade nationalekonomiska forskare.

Boken Jämlikhetsanden fick mycket och berättigad uppmärksamhet när den kom ut för en tid sedan, eftersom den på goda grunder ansågs vara ett gediget vetenskapligt baserat verk som bygger på många års forskning. Författarna och forskarna Wilkinson och Picket lägger fram omfattande data från en rad olika länder och delstater i USA som visar på starka och positiva samband mellan samhällens ekonomiska jämlikhet och en rad psykosociala faktorer som befolkningens hälsa, kriminalitet, grad av stress et cetera.

Boken bygger på forskningsresultat från epidemiologi och sociologi som publicerats i en rad internationella och respekterade vetenskapliga tidskrifter med så kallad "peer-review", sakkunniggranskning av experter. Jämlikhetsanden är ett bra exempel på hur vänsterns jämlikhetssträvanden kan motiveras evidens-baserade argument från vetenskaplig forskning. Vänstern bör se vetenskapen, och då inte bara naturvetenskapen, som en naturlig allierad, snarare än att betrakta den med misstänksamhet som under delar av det postmodernistiska galna 1990-talet då oseriös och relativistisk vetenskapskritik härjade inom stora delar av den akademiska vänstern och i vissa socialkonstruktivistiska och feministiska kretsar.

Min i huvudsak positiva syn på Jämlikhetsanden betyder givetvis inte att jag okritiskt accepterar alla de teser och statistiska samband som presenteras i boken. Den överväldigande majoriteten av samhällsvetenskapliga studier, inklusive den forskning som presenteras i Jämlikhetsanden är korrelativ, det vill säga icke-experimentell. Det betyder att sambanden inte har verifierats experimentellt, på det vis som man kan göra i naturvetenskapliga sammanhang. Det är varken konstigt eller upprörande, och gör inte boken mindre vetenskaplig.

Samhällsvetare, sociologer, statsvetare och nationalekonomer kan, av fullt förståeliga och naturliga skäl, inte genomföra kontrollerade experiment, på det vis som vi biologer, kemister och fysiker kan göra i våra studier. Samhällsvetarnas praktiska problem att genomföra experiment för att verifiera sina observationer delar de för övrigt med många andra respektabla discipliner som historia, arkeologi, astronomi, meterologi, klimatologi och geologi, alltså forskningsfält inom både humaniora och delar av naturvetenskap. Detta är inget att bli förvånad eller upprörd över, och är en del av förutsättningarna och begränsningarna med att bedriva forskning inom olika ämnen.

Inom vissa forskningsfält får man därför nöja sig med att visa på mer eller mindre övertygande korrelationer och försöka lägga fram data som stöder att dessa korrelationer bygger på verkliga orsakssamband. Denna insikt bör man ha i åtanke när man beaktar den iochförsig korrekta filosofiska och statistiska sanningen: "Korrelation bevisar inte kausalitet". Även om detta är sant i en rent filosofisk bemärkelse så är sanningen den att många grundläggande vetenskapliga resultat, inom ett antal väletablerade och respekterade forskning discipliner enbart eller huvudsakligen har påvisats genom korrelationer. Detta faktum, att många vetenskapliga resultat inte experimentellt belagada gör inte att vi med automatik måste förkasta dem.

För en tid sedan fann jag Jämlikhetsbluffen i mitt brevfack på universitetet. Boken är ett direkt svar på "Jämställdhetsanden" och har således ett huvudsakligen retoriskt syfte. Till skillnad från Jämlikhetsanden, som är en konstruktiv bok som bygger på omfattande vetenskaplig forskning från expertganskad vetenskaplig litteratur, så är Jämlikhetsbluffen i huvudsak en reaktiv bok, som i första hand syftar till att kritisera Jämlikhetsanden och "bevisa" att bokens teser är fel. Detta görs genom att presentera ett antal mer eller mindre fantasifulla korrelativa samband mellan olika jämlikhetsmått och negativa samhällsfenomen. Ett genomgående tema i Jämlikhetsbluffen är också ett papegojlikt upprepande av truismen "Korrelation bevisar inte kausalitet".

Det är tämligen ointressant och förutsägbart alltså, och visar att författaren Snowdon inte är medveten om hur forskning ofta mycket väl kan bedrivas genom korrelationsanalyser, även där det av praktiska skäl inte går att genomföra verifierande experiment. Jämlikhetsbluffen är alltså en i huvudsak ideologisk produkt med högerpolitisk och marknadsliberal agenda, som är tämligen förutsägbar även för att vara utgiven av Timbro.

Förordet till Jämlikhetsbluffen har skrivits av Andreas Bergh, nationalekonom, bloggare, liberal och välfärdsforskare på Lunds Universitet. Andreas Bergh saknar inte intellektuell kapacitet och är onekligen en skicklig debattör. Andreas Berghs förord är dock lika tunt och substanslöst som boken i övrigt. Inget nytt eller intressant, förutom det ständiga mantrat: "Korrelation bevisar inte kausalitet". Förvisso är det så att "korrelation inte bevisar kausualitet" i rent filosofisk bemärkelse. Men kastar inte Andreas Bergh och författaren till "Jämlikhetsbluffen" sten i sina egna glashus?

Nationalekonomi och välfärdsforskning är inte experimentella vetenskaper, utan bygger i mångt och mycket eller enbart på observerade samband som kan analyseras i form av korrelationer. De vetenskapliga artiklar som Bergh och hans kollegor inom mycket av den nationalekonomiska forskningen av idag är inte mer experimentellt verifierade eller välunderbyggda än de samband som presenteras i Jämlikhetsanden. Vore jag nu riktigt elak så skulle jag helt kunna såga den forskning Andreas Bergh bedriver jäms med fotknölarna med exakt de argument som framförs i Jämlikhetsbluffen: inte heller Berghs forskning bygger på experiment, utan är helt och hållet korrelativ.

Mig veterligen har Andreas Bergh inte genomfört några rigorösa och kontrollerade experiment av det slag som vi biologer och andra naturvetare genomför i våra studier. Är han då vetenskaplig, eller bygger hans forskning enbart på ideologiska tolkningar av korrelativa samband som inte behöver kausala? Det överlåter jag åt Andreas Bergh och hans ekonomkollegor att svara på.

Såväl "Jämlikhetsbluffen" som Andreas Berghs intetsägande förord till boken tyder på att de nyliberala högerideologerna på Timbro oroas över Jämlikhetsandens radikala budskap: att ojämlikhet och ekonomiska klyftor varken är oundvikliga, nödvändiga eller önskade och att ett samhälle med ökad ekonomisk jämlikhet och minskade klyftor blir ett bättre samhälle att leva i, för alla, såväl hög- som låginkomsttagare.

De data som läggs fram i Jämlikhetsanden för att styrka tesen om jämlikhetens positiva samhällseffekter kan förvisso kritiseras på vissa punkter och tål att diskuteras. Men sambanden i Jämlikhetsanden är lika vetenskapligt välunderbyggda som t. ex. Andreas Berghs minst lika korrelativt baserade välfärdsforskning och den överväldigande delen av den nationalekonomiska forskning som marknadsliberaler idag sällan kritiserar på samma sätt.

Kritiken mot "Jämlikhetsanden" förefaller därför inte vara driven av i huvudsak vetenskapligt grundade argument utan har en stark högerideologisk grund. Reaktionerna från högersidan i Sverige mot Jämlikhetsanden har för övrigt varierat mellan ideologisk panik och total förnekelse.

De närmast hysteriska reaktionerna från högerhåll mot Jämlikhetsanden och förnekandet är på något vis symptomatiskt för hur marknadsliberaler och högerdebattörer idag rör sig allt längre bort från evidensbaserad politik, forskning och naturvetenskap som hotar de egna ideologiska teserna.

Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Eriksson kritiserade "Jämlikhetsanden" för att inte "hålla det vetenskapliga måttet". Maria Eriksson förklarade dock aldrig vad som som var ovetenskapligt med boken och hennes kritik förefaller vara mer av ett utslag av ideologisk ryggmärgsreaktion från höger snarare än baserad på seriösa argument. Wilkinson och Picket kritiserade följdaktligen Maria Eriksson och ifrågasatte om hon överhuvudtaget hade läst, eller ens förstått innehållet i "Jämlikhetsanden".

Detta replikskifte mellan en pressad ideologisk höger och det evidens-baserade vetenskapliga innehållet i "Jämlikhetsanden" har tyvärr satt sin prägel på hela debatten i Sverige, där man från högerhåll sällan eller aldrig har kommit med någon konstruktiv eller vetenskapligt väl underbyggd kritik, utan bara ägnat sig åt vetenskapsförnekelse med starka ideologiska förtecken.

Erik Svensson