KRÖNIKA.

”Lilla gumman, ska du verkligen ge dig in i mediebranschen? Den som är så ytlig... Det är väl inget för dig?”.

”Du kommer aldrig att få ett fast jobb, det finns bara vikariat med dåliga villkor på sunkiga lokalredaktioner. Vem vill utbilda sig till ett yrke där framtiden består av bidragsberoende och arbetslöshet?”.

Det här är vad jag möts av när jag säger att jag vill bli journalist. Det är yrkesverksamma journalister, gamla lärare, vänner och nya bekantskaper. Nästan varje gång mina framtidsdrömmar kommer på tal får jag höra alla tänkbara anledningar till att jag absolut inte borde sikta på en karriär inom journalistiken.

Det är nästan alltid med vänlighet som jag får rådet att göra något annat med mina ambitioner.

Människor anser att de gör mig en tjänst. Så att jag inte blir besviken, när allt går åt skogen och jag står i kö till arbetsförmedlingens jobbcoacher med knäckt självförtroende och sex års studieskulder att betala tillbaka.

I stället tycker alla omsorgsfulla kritiker att jag borde skaffa mig en rejäl utbildning, helst inom ekonomi eller statsvetenskap. Det leder till jobb och en trygg inkomst livet ut, punkt.

- Vad mer kan du begära?

De flesta unga med journalistdrömmar byter också spår när de möts av ett stängsel av taggtråd med anledning att tänka om.

I stället väljer de att bli psykologer, revisorer eller jurister. Jag vet, för jag har själv varit nära att ta ett sådant beslut.

Jag passar inte som psykolog eller revisor. Jag är en typisk journalist, ifrågasättande och engagerad, orädd och nyfiken. Det bästa jag vet är att berätta och granska. Att djupdyka i ett ämne och komma upp med en artikel som fyller en funktion.

Christiane Amanpour hade aldrig låtit någon övertala henne att välja ett annat yrke. Barbro Alving åkte till det spanska inbördeskriget med bara skrivmaskinen som sällskap och Michael Moore verkar fortfarande inte vara rädd för någon.

Världens bästa journalister har en sak gemensamt: Modet att våga fortsätta även när de får rådet att vända.

De vänder aldrig om, oavsett om det är en krigszon som ska bevakas eller en världsledare som ska ställas mot väggen. Med passion och målmedvetenhet klättrar de över taggtrådsstängslet och skapar fantastisk journalistik. Journalistik som vårt samhälle behöver.

Troligtvis är åsiktsarmén, som möter mig och andra unga journalister, bara den första av många prövningar på vägen till att bli en världsjournalist.

Men för att lyckas bli en skjutjärnsjournalist måste mitt driv och min passion för yrket vara så stark att inget argument i världen kan få mig att välja bort en journalistkarriär.

För mig har tvivlet förvandlats till tändvätska. Jag ska satsa på journalistiken och jag vill göra det helhjärtat. Jag vill rapportera från en krigsbunker iförd skottsäker väst, jag vill intervjua nobelpristagare i morgonsoffan.

Om jag hamnar på en lokaltidning i Sveriges inland tänker jag granska maten till bygdens pensionärer och bevaka lokala fotbollsmatcher med stort hjärta.
Hemligheten är att inte låta något argument väga tyngre än viljan att berätta. Att med samma mod som Barbro Alving och Michael Moore ta sig fram längs karriärens hinderbana.

Jag ska bli en av dem.

Jag ska bli en av dem. Och du kan inte hindra mig.

Jag tänker också våga fortsätta även när ni säger åt mig att vända.

Om jag lyckas blir jag världens bästa journalist. Och jag hoppas verkligen att jag får kollegor också.

Anna Loverus