Högerspöket syftar på vänsterns överdrivna varningar för hur hemsk högern är. Det är ett propagandaknep. Men fungerar det? Och gör det nytta för vänstern?

Då Honduras president avsattes den 28 juni 2009 ropade medier ut att en militärkupp hade ägt rum, säkert påverkade av bilderna på en president klädd i pyjamas i ett annat land. Dagarna efter började en kritisk granskning och sanningen kom faktiskt fram: militären hade agerat på order av högsta domstolen, utfärdade för att presidenten öppet hade brutit mot bindande domstolsbeslut.

Så långt verkade det faktiskt lovande, men sedan hände något. Innan de juridiska dokumenten hade kommit fram, så att saken hade kunnat klarläggas en gång för alla, släpptes högerspöket ut ur garderoben. De som hade övertagit regerandet av Honduras anklagades för brott mot mänskliga rättigheter. Alla de gamla klyschorna togs fram av dem som inte ville att sanningen skulle komma ut, inklusive ”dödspatruller”. Det var ungefär då som den kritiska granskningen upphörde att fungera. Det var då, den första veckan, som nästan hela världens medier kapitulerade.

Högerspöket är effektivt. Den som ifrågasatte om det var en militärkupp anklagades för att försvara militärkuppen. Logiken är obefintlig, men det spelar ingen roll när journalister blir spökrädda. Hur lyckades propagandamaskineriet med detta? Vilka metoder användes för att skrämma nästan all världens medier till underkastelse och tystnad? Först var det attack inom området mänskliga rättigheter. Man sände ut demonstranter och skapade spända lägen. Eftersom man inte kunde räkna med att militären skulle skjuta ihjäl någon, så tog man själva med sig skjutvapen och avlossade dem. Ljuden kan höras på videoinspelningar, träffarna kan ibland ses, och vid något tillfälle kan till och med vapnet ses.

De två viktigaste händelserna var då Zelaya låtsades försöka återvända med flyg, och till lands. Vid flygplatsen sköts en 19-åring ihjäl. På min blogg har jag lett i bevis, genom analys av en video från Zelayas propagandachef, att det fanns demonstranter som sköt mot flygplatsen alldeles i närheten av honom minuterna innan tonåringen sköts ihjäl bara några meter framför honom – enligt uppgift av demonstranterna, skjuten bakifrån. Mannen var i kontakt med någon via telefon vid den tidpunkten, Zelaya satt i planet ovanför flygplatsen då, och Chávez satt i Caracas och tittade på tv. På en whiteboard bakom honom stod det en militär kod som har avkodats i Honduras, och som avslöjar att Chávez planerat hela händelsen, inklusive att skapa martyrer.

Den händelsen blev avgörande för att lägga locket på i medierna, och göra en sansad debatt omöjlig. Sett i ljuset av att det var en mycket medvetet regisserad propagandaföreställning, verkställd just i avsikt att stänga dörren för en sansad debatt i medierna, så är det av högsta vikt att media analyserar den händelsen, hur den togs emot, och vilka konsekvenser den fick. När Zelaya försökte ta sig tillbaka till lands upprepades försöket att skapa tv-bilder som skulle stänga sinnen. Efter att ha jagat bort andra reportrar genomförde TeleSur (Chávez tv-kanal) en samordnad operation med demonstranterna i syfte att få bilder på det ”militära våldet”.

En närmre analys av scenen visade dock att demonstranterna själva hade skjutit, att det var deras kulor som träffat bilen, och att det var deras skott som hörts. Den andra delen av strategin är att använda egna organisationer för mänskliga rättigheter till att kabla ut den ena rapporten om övergrepp hemskare än den andra. Dessa rapporter är våldsamt överdrivna, enligt principen att medierna skall tänka ”ingen rök utan eld”, och publicera åtminstone ett omnämnande av att rapporter förekommer. Det lyckades i fallet Honduras.

I takt med att organisationerna förstör sin egen trovärdighet ersätts de. Den tredje delen av strategin är att anklaga landets egen ombudsman för mänskliga rättigheter för att vara partisk. Även detta tog skruv – trots att han de senaste åren har mottagit svensk hjälp för att bygga upp organisationen. Genom att ta fram högerspöket över alla högerspöken, anklagelser om dödspatruller och militärjunta, lyckades propagandans upphovsmän i sitt uppsåt att få medier i väst att svälja deras version med hull och hår, och att idka självcensur mot oberoende granskning. Detta dunderfiasko hos svenska medier bör granskas inifrån.

Redaktioner bör börja med att (sent omsider) först ta reda på juridiken bakom Zelayas avsättande, och sedan deras egen roll i hur de rapporterade om händelserna. De bör fästa särskilt vikt vid att studera hur propagandans skapare agerade, och hur väl de lyckades, eller inte lyckades, med att genomskåda vad som var propaganda, och hur propagandan var konstruerad. Bara ett exempel: Händelsen har mer än något associerats med att Zelaya flögs utomlands endast iklädd pyjamas, men även det är en propagandalögn. Detta är av oerhörd vikt för demokratin, eftersom politikernas agerande helt styrdes av vad som stod i medierna.

Utrikesdepartementet vet bakgrunden, de vet vad som verkligen hände, och de vet hur propagandan fungerade och vem som stod bakom den. Men eftersom politikerna är beroende av opinionen, och opinionen skapas av medierna, agerade regeringen inte utifrån verkligheten, utan från opinionens föreställning om verkligheten. Vad exemplet visar för mig är att medierna är demokratins svagaste länk, och att de som jobbar som journalister måste ta sig själva på mycket större allvar. Deras makt är vida större än vad de flesta av dem verkar våga medge i sin jantelagstillvaro.

För Honduras del vore det mycket önskvärt med en mer balanserad rapportering utomlands. Landet skadas nog mer av mediernas vinklade rapportering än av de strypta bidragen och lånen. Det är många i Honduras som frågar sig om omvärlden någonsin kommer att bry sig om att lyssna på dem. Eller om de nöjer sig med vänsterns spökhistorier.

Ulf Erlingsson