Trots att vi har haft en lag som skyddar nationella minoriteter över tio år så är pressens kunskaper om oss urusla. Den svenska pressen är betydligt mer insatt i hur tv-program eller undervisning missköts på kurdiska i Turkiet, än hur det förhåller sig här hemma med undervisning eller språk på samiska eller finska.

De mänskliga rättigheterna är inte politiska beslut. Man kan inte rösta om dem, utan de är oomtvistliga lagliga rättigheter. De är personliga. Ingen kan neka dina rättigheter bara för att jag inte har fått mina uppfyllda. Man kan aldrig hänvisa till andra för att förklara varför dina rättigheter trampas på. Det är något som görs varje dag i Sverige utan att pressen granskar eller ens bryr sig, eftersom de som bryter mot rätten att slippa bli diskriminerad är svenska makthavare.

Det första felet som uppstår i hanteringen av de nationella minoriteterna är historielösheten. Svenska journalister kan inte Sveriges historia, och har aldrig hört talas om slaget vid Kautokeino (trots att en prisbelönad film om detta slag gjordes några år sedan med självaste Mikael Persbrandt i huvudrollen). Därtill har en lögn om att samer inte ägt rättigheter fått frodas, trots att det är bara att titta i statens välorganiserade skattelängder från 1600-talet för att se att man beskattade samer på mark- och vattenrättigheterna.

Att de samiska dialekterna nästan är utrotade efter årtionden av förföljelse av dem som talat samiska - alla är inte ens ännu skrivspråk på grund av att forskare inte har resurserna - verkar inte bekymra kulturredaktionerna eller PEN-klubben för den delen. När pressen berättar att det finns samer i Sverige gestaltas det genom rennäring, trots att renägande samer är en minoritet. Den största av alla samestäder, Stockholm, brukar inte få gestalta samers liv. Samisk hiphop, rock och annan musik spelas ibland som en spännande krydda på kulturprogram men har ingen plats i den mediala svenska vardagen. Svenska staten har själv definierat vilka som är historiska och nationella minoriteter i landet.

De andra nationella minoriteterna är finnar, tornedalsfinnar, romer och judar, som har jiddisch som modersmål. Alla dessa grupper har funnits som en del av staten Sverige i minst 500 år, och är en naturlig del av samhället. Tornedalingar och samer har bott sida vid sida i tusen år. Försvenskningen av området började på allvar för bara drygt hundra år sedan. Judarna har funnits i storstäderna, och har under årens lopp fått känna diskriminering inte minst i krigets spår. Inte för länge sedan blossade det upp en debatt om judarnas oro i Malmö – men ingen ledarredaktion tog upp deras ställning som nationell svensk minoritet, utan frågan speglades helt genom andra stater, och då främst Israel och Palestina. Som om det inte var ett inhemskt ansvar för staten Sverige.

Finnarna har varit här så länge Sverige har funnits, och till exempel Storkyrkan i Stockholm (där Victoria och Daniel nyligen sade ”ja” till varandra) var kyrkan där man höll finska mässor för flera hundra år sedan, innan den finska församlingen på 1700-talet fick sin lilla kyrka mittemot Stockholms slott. Finland var andra delen av riket och därför heter Västerbotten på Sveriges östra kust just Västerbotten. På andra sidan Kvarklen finns ju Österbotten. Åbo domkyrka, slott och universitet grundades samtidigt som Uppsala och Lund för att tjäna rikets östra halva, och i riksdagen fick man tala finska. Kolla in graveringarna i alla gravar vid Uppsala domkyrkan nästa gång du är där - förvånansvärt mycket finska är det!

I Dalarna och Värmland talades det finska från 1600-talet och framåt. Slå upp en karta över Orsatrakterna i dag och räkna upp de finska namnen där, koski är fors, och niemi är näs. Hundratals namn vittnar om en finsk tid som var. De svenska romerna, som familjen Taikon, kom ursprungligen från södra Europa och har behållit sin romska. De finska romerna däremot, som har kommit från öst, har varit förföljda på grund av sin etnicitet och sitt språk i hundratals år. De talar inte romska och kvinnorna markerar sin identitet med glittriga kläder och långa kjolar.

Har du fått läsa något intressant reportage om dem på senare tid, eller handlar nyheterna alltid om nya DO-anmälningar på grund av diskriminering? Den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft för två år sedan har ett undantag: de nationella minoriteterna. I själva verket är de nationella minoriteterna i praktiken rättslösa i Sverige, något som helt har undgått den svenska pressen. Så här hänger det ihop: FN:s deklaration för mänskliga rättigheter innehåller paragrafer om att slippa bli diskriminerad på grund av hudfärg, etnicitet, religion eller språkliga grunder. Nästan alla länder i världen har nationella minoriteter, och enspråkiga stater är faktiskt ett undantag.

Europeiska rådet i Strasbourg vaktar över FN:s mänskliga rättigheter genom Europakonventionen och domstolen i Strasbourg. Europeiska rådet har antagit två bindande konventioner för sina medlemsländer, som kräver att man skyddar och förstärker de egna nationella minoriteternas språk- och kulturrättigheter (utbildning, vård och så vidare). Dessa konventioner måste ratificeras, det vill säga göras till lag i sitt land. Sverige ratificerade dessa konventioner 1999 och två lagar stiftades: en om ett ”förvaltningsområde” för samiska och en för finska på aprildagen (!) 2000. Regelverket gällde de fem nordligaste kommunerna av Sverige. Ingen svensk journalist frågade sig hur man kan stifta en lag som bara gäller i fem kommuner.

I nästan tio år fick landets finnar och samer söder om Polcirkeln tampas med olagliga regler (glöm inte att mänskliga rättigheter var individuella rättigheter), såsom att man inte behövde ordna undervisning (*) i samiska om man inte ”hittade” en lärare! Därmed krånglade till exempel Sveriges äldsta universitetsstad, Uppsala, som annars framstår som kunskapens vagga, i flera år utan att ”hitta” en endaste lärare i samiska. Om man låter bli att leta och annonsera samt betalar dåligt – då är chansen att man inte hittar ganska stor.

Göran Persson instiftade fembarnsregeln som berövade flera finska barn sitt modersmål. Dels krävdes det minst fem barn för en skola att ordna undervisning i finska, och dels blandades klasser och kunskapsnivåer huller om buller. Slutligen lades undervisningen på raster och även på lunchraster; min dotter fick välja mellan att äta eller ha finska på torsdagar. Olika platser för undervisning har varit hemma, i skogen och i städskrubben. Jag minns särskilt när rektorn blev mycket irriterad över mitt ”orimliga” krav på att ha undervisningsmaterial, och att barnen skulle lära sig att skriva finska ordentligt.

Jag och tusentals andra finska föräldrar i Sverige kan konstatera att våra barn kan sitt modersmål trots, och inte tack vare, skolan. Ingen journalist tycker att detta är anmärkningsvärt, och jag har aldrig hört någon ställa tuffa frågor till Lärarförbundet om oacceptabla förhållanden och urusla löner som är vardagen för tusentals modersmålslärare överallt i Sverige.

Fembarnsregeln är nu borta, men krånglet med lärare, schemat och platser är kvar, och flera kommuner undviker sitt ansvar då de ”inte hittar” lärare. I EU:s nya grundfördrag har man även inlemmat hela Europeiska rådets mänskliga rättighetspaket och därmed är det också EU-lag i Sverige. Därför har staten nu satt igång att försöka vidga de nationella minoriteternas rättigheter utöver de fem nordligaste kommunerna. Förvaltningsområdet för finska innefattar från och med 2010 även Stockholms och Mälardalens kommuner, med några få undantag.

Men problematiken som bör intressera pressen består: utanför förvaltningsområdena är det helt upp till kommunalpolitiker att följa eller inte följa de mänskliga rättigheterna, Europeiska rådets bindande konventioner samt EU:s grundfördrag om finnar och andra nationella minoriteter. Det betyder att, beroende på vilken kommun man bor i, har man olika lagar som reglerar samma sak. Likheten inför lagen finns inte. Dessutom blir sakfrågan politisk och inte juridisk, som den bör vara. Det betyder också att de nationella minoriteterna i princip sällan eller aldrig kan driva sina frågor via de politiska partierna, eftersom de inte har den koncentrationen som krävs för att komma i maktposition inom ett parti.

Juridiskt finns inga möjligheter att driva frågan i svenska domstolar då det inte finns några lagar som kan brytas. Och den egna pressen är svag eftersom presstödet förutsätter att populationen bor geografiskt koncentrerad för att få stöd. Det tidigare förbudet att ge presstöd till publikationer på ett annat språk än svenska är tack och lov borta i dag. Men det var inte Vaxholm som skrev på Europeiska rådets bindande konventioner 1999 utan det var Riket Sverige.

Föreställ er att de homosexuella skulle få olika rättigheter i olika kommuner i Sverige. Eller att rörelsehindrade skulle behöva rösta in rätt folk vart fjärde år i kommunfullmäktige för att inte bli diskriminerade i framtiden. Föreställ er även att andra mänskliga rättigheter görs till en kommunal fråga istället för ett statligt ansvar. Föreställ er att pressen accepterar det utan att analysera och reagera. Det finns en lösning som jag skulle vilja höra mer av i debattsoffor: om Sverige inte vill leva upp till de internationella åtaganden för FN:s mänskliga rättigheter och Europeiska rådets bindande konventioner, så finns det väl inget som hindrar Sverige från att säga upp konventionerna och lämna Europeiska rådet, eller? Då slipper man hyckla.

Potemkins kulisser hjälper inte att bevara språk och kultur eller hindra diskriminering. Det värsta sveket är trots allt det från den svenska mainstreamjournalistiken. Den som inte betraktar inhemska svenska angelägenheter, som berör hundratusentals medborgare, som något med ett nyhetsvärde. Och den som år efter år visar total okunnighet och ointresse för dessa frågor.

När ska journalisterna inse att de mänskliga rättigheterna gäller även i Sverige, oavsett vilken kommun man bor i och börja granska de som har makten i dessa frågor?

Johanna Parikka Altenstedt
Sociolog och kommunikationsstrateg för MR- och mångfaldsprojekt

TOPPEN MED SOMMARTORKAN ÄR
hemodlade grönsaker som blir underbara måltider att äta tillsammans med familjen

BOTTEN MED SOMMARTORKAN ÄR
att alla nära och kära bor så förbaskat långt borta och åt olika hålla så det blir svår att hinna träffa alla

Läs mer om FN:s deklaration för mänskliga rättigheter här.

(*) Not: Det har inte varit lagligt att ordna egen undervisning utanför skolans ram.