Arlanda, 16/9 2003. Med fjärilarna i magen som enda sällskap väntar jag på att mina tre månader som utbytesstudent ska börja. För att lugna mig själv plockar upp dagens tidningar. Dålig idé. Fem dagar efter mordet på Anna Lindh. Överallt samma gryniga bild från övervakningskameran, samma polisrapporter och kondoleanser – och ungefär samma spekulationer om mördaren, som fortfarande är på fri fot.

”Psykstörd” och ”psyksjuk” är återkommande ord. En expert gissar på schizofreni; andra föreslår ”någon personlighetsstörning”, ”psykopati” och ”Aschbergers”*. Två dagar efter attacken skriver Aftonbladet ”Hundratals farliga – bara i Stockholm” som rubrik till en chatt med psykiatriker Ulf Åsgård. Hans försök att göra ett nyanserat uttalande misslyckas, eftersom han inte har kontroll över rubriksättningen:

”Det finns tiotusentals personer med psykisk sjukdom och personlighetsstörning. Alla är förstås inte lika störda, men det rör sig nog om hundratals bara i Stockholm som är potentiellt farliga.” När jag läser det har jag redan stått i kö till aspergerutredningen i ett halvår, och av andra anledningar räknas jag definitivt som ”psyksjuk”. Min termin i England är planerad sedan flera år, men ändå känns det som om jag går i landsflykt. Jag orkar inte läsa mer.

Falun, 14/11 2006. Jag sitter i soffan hos min pojkvän och försöker hålla känslorna i schack. Programmet på TV3 kallas Ondska, vilket säger allt om upplägget: varje avsnitt handlar om en viss psykiatrisk diagnos och om hur farliga personer som har den diagnosen är. Ikväll är det Aspergers syndrom och intervjuer med två dömda mördare. Som ett mantra upprepar berättarrösten att personer med Asperger har ”brist på empati” och är ”emotionellt avstängda”.

Den här gången går jag inte i landsflykt, utan istället går jag hem och skriver av mig ilskan. Jag tar upp alla sakfel och ifrågasätter vinklingen, och lägger ut det på min blogg. När jag loggar in nästa dag har sidräknaren slagit rekord. Aftonbladet länkar till min blogg från förstasidan, och kommentarer och trackbacks rasar in. Bokstavligt talat har jag gått från psykfall till psykaktivist över en natt. Jag upptäckte att jag kunde göra mig hörd och till och med bli tagen på allvar.

Under de år som har gått sedan dess har jag gjort mitt bästa för att utnyttja den makten, och tack och lov är jag inte ensam om det. Vi i Instablissemanget – ett väldigt löst sammansatt och helt informellt nätverk av psykradikala bloggare – bevakar gammelmedia och politiker. I dag sätter tidningarna sällan riktigt lika skräckinjagande rubriker, och de är mer försiktiga med att spekulera i diagnoser. En av anledningarna är säkert den självrannsakan som många journalister och experter ägnade sig åt när de fått perspektiv på ”vansinnesdåden”, och en annan de kampanjer som till exempel RSMH har jobbat med.

Det senaste halvåret gör dessutom de så kallade attitydambassadörerna – personer som själva har erfarenhet av psykisk ohälsa – ett fantastiskt jobb med att ge mer nyanserade bilder av ”psykiskt sjuka”. Detta är några av förklaringarna, men jag tror också att vi bloggare har ett större inflytande än vad vi kanske är medvetna om.

En journalist som slentrianmässigt generaliserar runt ”psykisk sjukdom” eller en rubriksättare som klämmer in ett ”psykstörd” i fetstil får finna sig i att bli kritiserade - och ve den som slänger diagnoser om sig till höger och vänster på ett nedvärderande sätt. Instablissemanget är inte att leka med.

Aftonbladet hade delvis rätt i sin rubrik, även om vi kanske inte är hundratals, och även om vi är utspridda i landet. Vi psykradikala bloggare är inte farliga som potentiella mördare, men vi är samhällsfarliga för att vi dödar myter och fördomar på löpande band. Allt detta är tack vare TV3 - men numera är det framför allt tack vare Aftonbladet och Expressen, som är ständiga källor till inspiration.

Immanuel Brändemo

*) Det stavas Aspergers syndrom. Inte Aschberger, Asberger eller Aspberger.

TOPPEN MED SOMMARTORKAN ÄR att trollen tar semester

BOTTEN MED SOMMARTORKAN ÄR att ingen läser något längre än fem rader