I medieeventet ”Victorias bröllop” har svenska mediekonsumenter utsatts för en medial bevakning bortom alla proportioner, där även de mest försiktiga förhoppningar om sans och balans kommit på skam.

Under de senaste månaderna har medierna tjänstvilligt lånat sig till just det som monarkin och hovet, i avsaknad av hållbara argument, är helt beroende av för att legitimera sin existens: sentimentalitet, nostalgisk nationalism samt vaga hänvisningar till ”traditionen” och ”historien” (som om dessa skulle utgöra argument i sig själva).

Den gångna veckans studiosändningar bjöd följaktligen på en kavalkad av anspelningar på det ”typiskt svenska” – spelemän i folkdräkter, landskapsbilder och tut i lurar, jämte ett batteri av ”folkkära” artister och TV-personligheter. Själv tillbringade jag helgen på Republikanska föreningens konvent tillsammans med ett antal republikaner från sju stycken europeiska monarkier, men lyckades ändå inte helt undfly det pågående bröllopet. Så snart jag sökte den minsta information om vad som pågick ute i världen hamnade jag i bröllopsstudior, bildspecialer och överdimensionerade bilagor.

Som mediekonsument talades jag ned till, påtvingades en voyeuristisk blick och förutsattes vilja begapa denna finare sorts människor, deras titlar, smycken och medaljer och de platser till vilka de äger ett exklusivt tillträde. Borde inte medborgaren i en demokrati ha rätt att skaffa sig omvärldskunskap utan att bli positionerad som underdånig undersåte till en föråldrad institution som passar bäst i sagornas värld?

I en monarkipropagandistisk allians mellan offentliga och kommersiella intressen stöptes kronprinsessans bröllop om till en ”hyllning till kärleken”, och medierna gick lydigt Stockholms stads och hovets ärenden genom att överta diskursen. För mig finns det någonting direkt förödmjukande i att förutsättas låta sig luras av sådana semantiska dimridåer. Fast, vem vill vara surpuppan som är emot ”kärleken” (hur heteronormerad och gråtmilt sentimentaliserad denna än må vara)?

Till synes utan att rodna har medierna rapat upp att detta minsann är en ”folkets fest” dit ”alla är bjudna”. Detta trots att skillnaden mellan folk och folk väl sällan blivit så tydlig som i dessa välregisserade feodala scener med hästdragna vagnar och exklusiva middagsbjudningar, kungliga vinkningar och applåderande åskådare.

En annan sak som slagit mig är hur kommentatorer återkommande har trasslat in sig i orediga resonemang om hur Victorias val av make visar att den ärftliga monarkins gamla restriktioner nu har upphävts; vem som helst kan nu bli vad som helst. Ja, frånsett då den lilla detaljen att mannen (eller kvinnan) ”av folket” först måste väljas ut av en person som – just det – har ”blått blod” i ådrorna. Den gamla blodsprincipen förblir densamma – bara det att man numera accepterar ett större mått av utspädning (till den allra mest blåglödgade monarkistfalangens förtret). Och blodet utgör alltjämt en förutsättning för att kvalificera sig till att beträda själva statschefsämbetet.

För helt oavsett Victoria Bernadottes och Daniel Westlings känslor för varandra handlade den gångna lördagens händelser för monarkins del om det som kungliga bröllop alltid handlat om: att etablera förutsättningar för institutionens framtid genom en legitim avel av kunglig avkomma. Sådan är systemets grundläggande och bärande princip, hur krasst och taskigt detta än må låta.

För mig understryker det svassande för överheten som präglat mediebevakningen att statsskicket monarki är ovärdigt för alla inblandade, vare sig man befinner sig inuti eller utanför den gyllene buren. Som Lena Andersson konstaterar (DN 2010-06-19) förs tankarna till totalitarism då ”ett annars pluralistiskt friktionssamhälle plötsligt kröker på ryggen som en kropp och samtidigt ler”.

Eller som Vilhelm Moberg formulerade saken för 55 år sedan: "Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

Jag tror att det nedlåtande tilltal som präglat mediebevakningen har irriterat många med mig. Inte ens varannan svensk ställer sig positiv till att Sverige är en monarki, enligt den färska opinionsundersökning som DN presenterade i fredags. Förutsättningarna för en fruktbar och seriös diskussion om statsskicket är således större nu än på flera decennier.

Därför skulle jag önska att denna vår av medial bröllopsöverhettning nu kan övergå i ett tillstånd där såväl medier som politiker i eftertankens kranka blekhet försöker att hitta fram till ett värdigt och nyanserat sätt att tala om monarkin och kungafamiljen.

En diskussion där människor tilltalas och inkluderas på ett sätt som är värdigt för medborgare i en demokrati, utan klistrig känslomässighet och oredig sammanblandning av principer och personer. Bättre sent än aldrig, liksom.

Helena Tolvhed

TOPPEN MED SOMMARTORKAN ÄR
semester hemma i lugn och ro. Och vädret, som bara kan bli bättre.

BOTTEN MED SOMMARTORKAN ÄR
kungligheter, fotboll och Carola.

............................................................................................

Skriv din egen MEDIESOMMAR!
Högt eller lågt, åsikter, skvaller eller personliga möten. Har du också en intressant historia att berätta om din relation till medierna?

Skriv din egen sommarkrönika här!
Har du ingen profil, skapa en här.
............................................................................................