Sanningen är obestridlig. Illvilja kan attackera den, okunnighet kan håna den, men till slut står den där. Eller det är i alla fall så man vill att det ska vara. Tyvärr tycks citatet från Winston Churchill vara åtminstone bändbart.

Inte ens medicin och naturvetenskap är skonade, och även om de flesta nu vet att tobak är farligt och att klimathotet inte är en bluff så sprids ständigt myter. Absolut sanning är naturligtvis inget jag förväntar mig i den dagliga nyhetsrapporteringen men det känns viktigt att den inte sjunker alltför långt ner i relativitetsträsket, något som lätt kan hända i mediernas jakt efter drama och balans.

Men vad ska man då göra när man vet att något i media är fel, när det till exempel ser ut som att de miljarder som spenderas på lobbyister från kol och oljeindustrin lyckas få medierna att spegla en falsk balans i klimatfrågan?

Jag har fått lära mig att konfrontera journalister med att det dom just sagt eller skrivit är fel kan tas emot väldigt olika. Lokala journalister har allt som oftast gått att resonera med, kanske får man till och med ett ärligt tack för att man tagit sig tid till att försöka belysa faktafrågan. Tyvärr är det långt ifrån alltid så. Ett tydligt exempel är hur DN alltid tycks möta en med kompakt tystnad när man pekar ut fel i deras artiklar.

Kanske är det en smart strategi att hålla kollegorna om ryggen, men det ger inte direkt trovärdighet till en bransch som gärna hoppar på små fel som gjorts i andra branscher. Fel som sprids via nyhetsbyråer som till exempel TT är svåra att göra någonting åt och en rättning på vår blogg läses såklart inte av i närheten så många som DN och TT. Ett stort gemensamt problem med DN och TT är att felen sprider sig fort till lokalmedia. Man kan bara hoppas att journalisterna tar till sig av kritik.

Som före detta aktiv borgerlig politiker inledde jag inte min bana med vurm för public service. “Statlig” TV, kan det verkligen vara bra det? Men nu några år senare kryper jag till korset som public service-försvarare. Inte bara för att jag tror att journalister som får sin lön från specifika bolag granskar dem sämre, utan också för att det har visat sig i USA att media som har starka band till en viss typ av företag grundlöst förbjuder reklam som kan skada dessa.

Ett färskt exempel handlar om oljeimport i USA. (Reklam är ett vanligt sätt att föra fram politiska budskap i USA.) En annan fördel med public service är att det går att klaga till tredje part med hopp om att nyhetsförmedlaren måste korrigera begångna fel.

Tack och lov behöver det i dagsläget sällan gå så långt i Sverige, jag har bara utnyttjat möjligheten själv en gång. Detta skedde efter att jag hört Ekot i Sveriges Radio sända ett inslag om klimatfrågan med så många fel att det bara inte gick att släppa. Ont om tid tänkte jag, det är klart det kan bli fel ibland. Efter några mail med olika personer på redaktionen var det dock uppenbart att man saknade kunskap och inte hade tankar på att ändra sig. Så efter jag fått veta att jag besatt en bunkermentalitet av en journalist, anmälde jag programmet till Granskningsnämnden där det blev fällt.

Förhoppningsvis får sådana incidenter även journalisten att tänka till. Det är inte kul att vara gnällspik, men klimatfrågan som kommer att påverka generationer framöver känns för viktig för att ignorera. Jag hoppas att fler och fler i framtiden kräver att “författarna förklarar sig”.

Magnus Westerstrand

TOPPEN MED SOMMARTORKAN ÄR sydamerikansk fotboll

BOTTEN MED SOMMARTORKAN ÄR fegspelande fotbollslag

...............................................................................

Skriv din egen MEDIESOMMAR!
Högt eller lågt, åsikter, skvaller eller personliga möten. Har du också en intressant historia att berätta om din relation till medierna?

Skriv din egen sommarkrönika här!
Har du ingen profil, skapa här.
...............................................................................