Det har varit en intressant resa för mig under de sista åren. Mitt liv har varit en verklig berg- och dalbana på många vis. Få känner till annat än den relativt offentliga mediebilden av mig. En kontroversiell transsexuell debattör med vass penna och ett intresse i integritetsrörelsen. Den bilden kan jag själv ha litet svårt att relatera till, förstås. Det är ju ofta så. Men jag borde egentligen inte klaga. Jag är glad att där ändå finns en sorts offentlig bild omkring mig. Den finns ju där litet grann för att skydda det verkliga jaget och det privatliv jag ändå är mån om att hålla för mig själv. 

Vid ett par tillfällen har jag öppnat upp min personliga sfär på min blogg och i debattartiklar, men samtidigt försöker jag på olika vis skydda det mest privata. Problemet uppstår då det kontroversiella börjar leva sitt eget liv och spänningen i att försöka avslöja vem och vad jag faktiskt är går så långt att jag själv inte kan styra över det. Då omvärlden tar sig rätten att bryta mot mina uppsatta gränser och kyssa den personliga integriteten farväl. Något som visat sig leda till reell fara för mig på det personliga planet.

Jag minns fortfarande intervjun med en journalist på Metro 2008. Den skulle handla om en större tv-sänd demonstration mot FRA-lagen. Ett flertal partiledare och riksdagsledamöter skulle närvara under demonstrationen som senare visade sig vara en av de starkt bidragande orsakerna till en smärre regeringskris och en till stora delar omskriven FRA-lag. Men en halvtimme in i intervjun byttes så professionell vänlighet mot ett vargaflin och en flera centimeter hög bunt utskrifter rörande mitt liv från fem års ålder och framåt halades fram. Journalisten visade sig veta betydligt mer om mig själv än vad jag visste. Och nu skulle jag alltså sättas åt!

Avslöjandet av det mest privata i mitt liv var ett faktum. Jag tvingades kommentera på något jag själv valt att aldrig överhuvudtaget nämna. Nu krävdes svar rörande min transition från man till kvinna. En hemlighet jag inte tänkt mig någonsin skulle bli allmän kännedom. Det resulterade i en förstasida och helsida med ett fokus som var allt annat än det som ursprungligen utlovats. Möjligheten att leva fri från hot och diskriminering var för evigt borta.

Yrkeslivskarriären tog slut och ett medialt och privat gatlopp tog sin början. Mängden hot, kränkningar och övergrepp har sedan dess varit astronomisk. Hatbrott och stalkers har blivit min vardag. Min undran är om detta är något en journalist i dag överhuvudtaget förväntas reflektera över. Vad en sådan sensationslystnad alls kan komma att leda till för den skildrade individen. Vilken rätt har en journalist att lura en människa in i en intervju under falska förespeglingar i hoppet om att komma över något tillräckligt snaskigt för att skapa sig karriärens stora skop? Vilka pressetiska regler finns och bör följas av våra journalister i dag, om alls?

Vad föranledde egentligen den märkliga kopplingen mellan min könskorrigering och demonstrationen tidningen utgav sig för att vilja skildra? Den enda förklaring jag har är att somliga människor helt enkelt inte har förmågan att tänka på mig eller prata med mig utan att helt fastna med blicken och tankarna mellan mina ben. Frågan måste då vara huruvida det inte är dags för dessa individer inom media att växa upp, lämna de slafsigt pubertala sexdrömmarna och inse att efter 60 år av berättelser om könsbytarnas liv sedan Christine Jorgensens sensationella komma ut-process 1952 kanske det är dags att rikta blicken några decimeter ovanför skrevet. Sensationsvärdet kring våra underliv bör rimligen ha tappat en aning i nyhetsvärde sedan mitten av 1900-talet.

Nyligen publicerade en kvällstidning en artikel om en annan kvinna med samma bakgrund som jag har. Fokus låg på kvinnans byteshistorik. Inget fel i det. Det är otroligt viktigt för många transpersoner att finna positiva förebilder som lyckats skapa sig liv och karriär. Där andra minoritetsgrupper i dag har förebilder att identifiera sig med finns väldigt få förebilder just för unga transpersoner. Det finns alldeles för få offentliga förebilder, helt enkelt, och för få som kan visa omvärlden att vår grupp alls existerar och att vi faktiskt inte är särskilt farliga eller för den delen är perversa galningar ständigt klädda i fjäderboa och rosa hotpants. 

Den medelålders manlige journalisten fokuserade dock i detta fallet genom hela artikeln på en enda sak. Tänk om man mötte den vackra unga kvinnan på krogen och skulle råka tända på henne och eventuellt hamna i säng med henne. Vilken oerhörd pinsamhet. Vilken vämjelse. Vilken fasa. I artikeln lös igenom en oerhörd rädsla för att bli lurad och att bli tvungen att fundera kring och ta ställning över den egna identiteten och läggningen. Något journalisten uppenbarligen inte var redo för.

Oron för att bli påkommen som någon som tänt på en person som tydligen inte var en “äkta” kvinna kan jag uppleva som väldigt sorglig, men frågan är om personliga rädslor för en sexuell minoritet verkligen hör hemma i medierna i dag i så tafflig form. Jag upplever det själv som på gränsen till smärtsamt pinsamt. Det är en väldigt fördomsfull och kränkande bild som ofta målas upp kring oss transsexuella i medierna i dag. Och nästan förbehållslöst fokuseras artiklarna kring våra könsorgan, hur vi ser ut och hur det går till att ha sex som opererad man eller kvinna.

Det torde vara dags för medierna att modernisera bilden av transsexuella, skippa fördomarna, rädslan och sensationen och inse att vi lever i år 2010. Även jag och andra transsexuella är fortfarande människor och inte enbart skapade av könsorgan. Jag äger en tv, lyssnar på spotify, dricker te vid köksbordet och handlar på Hemköp. Jag läser böcker, spelar datorspel, arbetar, tar långa skogspromenader och umgås med mina vänner. Precis som alla andra. Och jag skulle uppskatta om omgivningens ögon då och då mötte mina snarare än att de för jämnan grävde sig ned i mina trosor. En mus är en mus och jag borde själv ha rätten att välja vem jag visar den för och med vem jag vill prata om den.

Amanda Brihed

TOPPEN MED SOMMARTORKAN ÄR att man som politiker får möjlighet att andas mitt i all hetsen kring valkampanjerna. Det krävs mindre jobb för att göra sin röst hörd.

BOTTEN MED SOMMARTORKAN ÄR att så få är hemma och läser vad som faktiskt skrivs.

...............................................................................

Skriv din egen MEDIESOMMAR!
Högt eller lågt, åsikter, skvaller eller personliga möten. Har du också en intressant historia att berätta om din relation till medierna?

Skriv din egen sommarkrönika här!
Har du ingen profil, skapa här.
...............................................................................