Staffans inlägg är viktigt. Journalisterna själva har tappat bort sig. De har glömt uppdraget. De sätter som Staffan sätter agendan, men med vad? Och varför? Man vet hur man ska göra men har glömt bort varför man gör det.

Tre personer har kommenterat Håkan Juholts nio månader gamla kritik mot samhällsjournalistiken, och vi håller i stort med honom om kritiken. Men jag delar inte riktigt analysen i övrigt.
Annika, min uppfattning är inte att politiken "tagit över agendasättningen". Medierna har alltjämt förstaplatsen där, men det uppstår ofta oheliga allianser med den politiska sektorn.
Johan, jag tror inte att merparten av journalistikens brister kan lastas på någon annan än medieindustrin själv. Det är inte "kapitalet" som ligger bakom osjälvständig och osaklig journalistik i publicservice, exempelvis.
Min egen uppfattning är att den professionalisering av journalistrollen som startade på 70-talet är en stor del av förklaringen till ensidigheten och ytligheten. Uppfattningen att det finns legitima och allmänt omfattade principer för god journalistik (och att svenska journalister redan har skådat ljuset) har lett fram till dagens situation. Det som är eländigt har skapats av branschen själv, och det kommer knappast att lösas om inte branschen själv gör hästjobbet.

Juholt har tyvärr rätt. Samhällsjournalistiken - särskilt om man tolkar det som politisk journalistik - har tappat mycket av sin betydelse i demokratin. Journalister ställer inte längre följdfrågir, makthavarna är medietränade och underhållningen, främst i teve, är viktigare än rollen som den tredje makten. Samtidigt förs en debatt där medierna fortfarande anses vara agendasättare. Jag vill mena att den tid när medierna hade betydelse på det sättet är förbi. Politikerna sätter nu agendan. Frågan är hur bra det är för demokratin när ett av benen har blivit så svagt.

Juholt riktar tung kritik mot journalistiken, som han menar förytligas och förenklas. Det är en riktig analys, som varje granskare av maktfördelning i vårt land kan konstatera. Tyvärr har heller inte Socialdemokraterna utmärkt sig för någon kreativ och dynamisk mediepolitik.
Arbetet fick, som en sista utpost för vänstern, gå i graven; alternativa medier har inte fått några ekonomiska muskler att arbeta med; presstödet dras i långbänk - medan medielandskapet ständigt förändras.

Om inte kommersiella medier förser svenska folket med en seriös journalistik inför valet - vem ska då göra det? Vilka medier står upp för s.k. public journalism, som utgår från gräsrötternas hjärtefrågor istället för de frågor som medierna eller partierna vill föra fram, eller vad de ekonomiskt starka lobbyisterna trycker på?
Kommersiella medier visar gång efter annan att de inte tar sitt journalistiska uppdrag på allvar.
Tyvärr präglas även SR-koncernen av en släthet och undfallenhet gentemot makthavare som är direkt pinsam för en något så när vaksam mediekonsument.

Nej, Sverige behöver verkligt FRIA medier, som istället för att styras av kapitalet och makteliten, ägnar sig åt att tjäna folket, och som vågar lyfta fram alternativa analyser - även när dessa utmanar makten och den dominerande samhällsanalysen.

Johan B. Löfquist

Jag håller till stora delar med Håkan Juholt om lägesbeskrivningen (även om jag tycker att samhällsjournalist är ett vagt och kanske onödigt begrepp).
Men det skulle vara intressant om Håkan beskrev varför det är viktigt med en djupare journalistik, som inte var så inspirerad av idrotts- och nöjesvärldens tävlingsformat. Inte bara journalister behöver påminnas om mediernas huvuduppgift. Och jag hävdar att stora delar av medievärlden håller på att omtolka sina centrala uppgifter. Informationsuppgiften devalveras, den statushöga "granskningen" och underhållningsjournalistik lyfts upp.