Borgerliga och liberala opinionsbildare i Sverige har fortfarande inte accepterat att de förlorade en demokratisk folkomröstning om att Sverige skulle gå med i EMU år 2003. En massiv majoritet röstade emot hela det politiska etablissemanget som led ett förödmjukande nederlag. Utveckligen sedan år 2003 har i stort sett sedan bekräftat EMU-kritikernas varningar om faran med en gemensam valutaunion, men borgerliga debattörer envisas med att framhärda i att Sverige bör gå med i EMU, den grekiska ekonomiska kollapsen till trots.

Greklands ekonomiska problem försöker borgerliga debattörer på sedvanligt sätt skylla på "vänstern", ett alltför omfattande bidragssystem eller en en alltför stor offentlig sektor med alltför många anställda.

Enligt sedvanlig nyliberal logik á la Internationella Valutafonden (IMF) så ska problemen lösas genom drastiska nedskärningar av de offentliga utgifterna. De lata och bortskämda grekerna måste i fortsättningen acceptera att de inte kan få 14 månadslöner per år, och att de inte kan gå i pension redan i 50-årsåldern.

Så har det låtit från borgerligt och liberalt håll, bland annat när Annika Ström Melin skrivit på ledarplats i Dagens Nyheter och försökt skylla de ekonomiska problemen i EU och EMU-området på "vänstern", antingen i Grekland eller i Sverige.

Problemet är bara att hela resonemanget bygger på mytbildning utan faktagrund om den grekiska krisens ursprung och orskaker. Inga av de borgerliga och liberala favoritmyterna om Grekland stämmer, och de bör betraktas som vandringssägner utan faktagrund.

Faktum är att grekerna har arbetar längre än EU-genomsnittet: drygt 42 timmar per vecka, jämfört med EU-snittet som är 40.7 timmar. De grekiska lönerna är låga, även för de offentliganställda, och grekerna har avsevärt lägre köpkraft än till exempel tyskar och svenskar. Greklands statsutgifter i förhållande till BNP är endast 42 procent, klart lägre än Tysklands (46 procent), Frankrikes (54), Storbritanniens (50) eller Sveriges (52).

 

Slutligen är Greklands offentliga sektor inte alls så överdimensionerad som ofta antyds: Grekland har färre offentliganställda än Sverige och många av dessa är dessutom anställda på osäkra tillsvidarekontrakt utan tillgång till de fördelar som fastanställning innebär.

Förklaringen till Greklands ekonomiska kris är alltså inte stora statsutgifter utan låga statsintäkter: Grekiska staten får endast in två tredjedelar av vad man behöver få in för att täcka de offentliga utgifterna. Varje land behöver en fungerande stat och en offentlig sektor, så även Grekland.

 

När de högre inkomstskikten och den ekonomiska eliten smiter undan skatten och för över inkomster till skatteparadis utomlands så går det dock inte att få in medel till ens den offentliga minimiverksamhet som behövs i alla länder.

Lägg därtill att skattetrycket i Grekland är lågt, betydligt lägre än i Sverige och Tyskland, så blir det uppenbart att den ekonomiska krisen i Grekland inte har orsakats av alltför stora offentliga utgifter och en befolkning som skämts bort med ett alltför generöst bidragssystem.

Grekland illustrerar snarast den katastrofala utveckling som ett land kan drabbas av om man följer de marknadsliberala och ekonomiska recept som bland annat Dagens Nyheters ledarredaktion predikat i flera decennier vid det här laget, och som lett till sociala katastrofer i alla länder där det prövats: låga skatter, ibland rent av "platt skatt", påstås av borgerliga debattörer och liberaler vara universallösningen på länders ekonomiska problem, och påstås sätta fart på tillväxten. Denna ekonomiska politik bygger dock mer på ideologiskt förutfattade meningar, och mer tro än vetande.

Det marknadsliberala ekonomiska receptet med låga skatter och minskade offentliga utgifter har nu provats i stor skala över hela världen sedan mitten av 1980-talet och har i stort sett misslyckats överallt: Ryssland och Östeuropa under 1990-talet, Latinamerika och Europa. Vi såg kollapsen för denna ekonomiska doktrin i Argentina år 2001, och vi ser samma utveckling nu i Sydeuropa och Grekland. 

Slutsatserna av den ekonomiska krisen i Grekland är flera:

1. Sverige bör inte gå med i EMU

2. Grekland bör höja sina skatter

3. Högre skatter säkrar de offentliga utgifterna och är nödvändiga för att säkra välfärd och tillväxt

4. Skattesänkningar och minskade offentliga utgifter leder förr eller senare till sociala och ekonomiska katastrofer

5. En stark offentlig sektor, ökat gemensamt ägande och ekonomiskt starka stater är nödvändiga för att komma ur den ekonomiska kris som marknadsliberalerna orsakat sedan mitten av 1980-talet och under två decennier av ideologisk och politisk hegemoni

6. Marknads- och nyliberalismen borde vid det här laget vara lika politiskt diskrediterade som stalinism, nazism och andra auktoritära ideologier

 

Erik Svensson