August Strindberg skrev ”det går framåt, framåt - åt helvete!” vid det förra sekelskiftet, efter den tekniska utveckligen som skett när industrialiseringen startade upp på allvar och han såg naturresurser utarmas. Om han levt nu hade han kanske skrivit samma sak om våra globala miljöproblem.

Journalistiken köper det övergripande sättet att se på miljö och naturresurser. Det har forskningen visat. På kort sikt kan de problematisera saker och skapa konfliktscenarier med ett för och emot-lag, men på det stora hela reflekterar journalistiken inte över den syn på verkligheten som frammanas genom användandet av olika begrepp och hur dessa förändras.

Håll i utvecklingen
Ett begrepp i tiden är ”hållbar utveckling”, eller ”sustainable development” som det heter på engelska.

Den som av en händelse irrar sig in på Google kommer finna att begreppet ”hållbar utveckling” förmodligen får fler träffar än Herr Strindberg, 598 000 mot 508 000 för August. Åtminstone den dagen jag tittade.

Om du känner dig lite mer internationell och söker på ”sustainable development” blir träffarna fler. Du landar på cirka 12,7 miljoner träffar på Google. Jämförelsevis får den chica fotbollsfrun Victoria Beckham 13,2 miljoner träffar. David Beckham får 17,1 miljoner och det tangerar förkortningen ”CSR” som betyder Corporate Social Responsibility. Det är ett nytt kärnområde för företag, det vill säga att föra in socialt och miljömässigt tänkande i organisationer och företag.

Det är många fina uttryck, som också journalistiken förmedlar lite väl oreflekterat. Men varifrån kommer ”hållbar utveckling”?

Det var en gång en konferens
År 1992 hölls en konferens i Rio de Janeiro, där syftet var att förena miljöhänsyn och livsstil i de rikare länderna med ekonomisk utveckling och levnadsstandard i de fattiga länderna. Detta icke så anspråkslösa tänkande fick namnet ”sustainable development” och de 178 regeringarna som var representerade skrev under ”Riodeklarationen”.

Tänket var att verkligen förändra livsstilen för människor i den rikare delen, men detta skulle ske med fria marknadsmekanismer och informationskampanjer. Miljöproblemen sågs som globala och beroende på många små konsumenter i en liberal marknadsekonomi.

Det som händer är dock att det i slutändan inte händer så mycket. Vid uppföljningskonferensen i Johannesburg tio år senare, 2002, konstateras att det inte hänt speciellt mycket för de fattigare länderna.

”Hållbar utveckling” har under tiden blivit en floskel för så väl forskare – det går inte att söka pengar för miljöprojekt om du inte nämner ”hållbar utveckling” - som journalister.

Nu skall vi vara gröna
Journalistiken förändras förvisso tiden efter Riokonferensen och börjar beskriva miljöproblemen dels som globala och beroende på miljarder konsumenter – problemet individualiseras. De har köpt konceptet ”Hållbar utveckling”. Men istället för att ändra livsstil behöver vi bara ändra konsumtionen så den blir grön.

Ja, alla skall med. Journalistiken, företagen, konsumenterna och staten ror åt samma håll. Hållbar utveckling kan Sverige tjäna pengar på som ett framstående ekologiskt land. En statlig offentlig utredning får jublande namnet ”Sweden – A Success Story”. Det går att tjäna pengar på att vara grön, men inte vill vi slopa bananerna eller slänga bilnycklarna åt skogen.

Slit och släng – men miljövänligt
Konsumtionen ökar, och slit- och slängsamhället svämmar över sina bräddar. Men så länge det finns en ekologisk märkning är det individuella ansvaret taget. Då sover människor gott om nätterna.

För att återgå till August Strindberg vill jag ödmjukt inte att det ska gå framåt åt helvete. Journalister behöver specialisera sig mer i miljöfrågan. Då kan de genomskåda miljöfloskler för att hitta de aktörer som bara försöker tvätta sitt görande rent – så kallad Green Wash. För där det finns pengar att tjäna, finns det också skurkar.
 

Camilla Hermansson
camilla.hermansson@second-opinion.se

Den som vill läsa mer - på fyrkantig akademisk prosa - kan till exempel titta på min avhandling om miljöfrågan och nyhetsjournalistiken i teve.
Camilla Hermansson (2002), Det återvunna folkhemmet.