Igår stod det klart att Ja-sidan vann en utlyst folkomröstning i Venezuela om att ta bort de begränsade mandatperioderna för politiska förtroendeposter till parlament, lokala församlingar, borgmästarposter, guvernörer - och presidenten.

Fram tills nu har förtroendevalda inte fått lov att sitta på dessa politiska förtroendeposter längre än två mandatperioder. När Ja-sidan nu vann en klar seger i gårdagens folkomröstning (drygt 54 % mot 45 % för Nej-sidan) så står det klart att Venezuela nu kommer att ändra sin konstitution och sitt valsystem så att det blir mer likt Sverige.
Det är en beskrivning av skeendet som är i allt väsentligt korrekt, men som inte kommit fram i svensk media, där venezolansk politik skildras som en enmansshow, helt och hållet iscensatt och styrd av Hugo Chávez.

I Sverige, liksom i många andra demokratiska länder i Europa som Storbritannien så har vi inga begränsningar i antalet mandatperioder för förtroendevalda. Regeringschefen i Sverige (Fredrik Reinfeldt) kan alltså styra Sverige hur länge han så önskar, under förutsättning att han lyckas samla en riksdagsmajoritet bakom sig i kommande val. På samma sätt så kan Angela Merkel i Tyskland och Gordon Brown i Storbritannien förbli regeringschefer så länge de lyckas vinna parlamentsvalen i sina respektive länder.

I Sverige har vi heller inte några begränsningar i antalet mandatperioder för riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter. Politiskt förtroendevalda kan alltså väljas om ett oändligt antal gånger, enligt den svenska konstitutionen. Detta möjliggjorde för den socialdemokraten Tage Erlander att sitta i hela 23 år på sin post som Sveriges statsminister.

Vad gäller statschefer så är situationen något annorlunda. I Sverige har vi som bekant ännu monarki och en kung som är statschef, vilket innebär en livslång mandatperiod. Statschefsposten går alltså i arv och ingår därför inte i den demokratiska sfären. I andra mer demokratiska länder som är republiker är presidenten statschef.

I en del länder som Ryssland och USA får presidenten inte sitta mer än två mandatperioder, och det finns alltså begränsningar i mandatperioderna. I andra länder som Italien, Irland och Indien finns det inga begränsningar i mandatperioderna för presidenten, som alltså kan väljas om ett oändligt antal gånger. Detta i likhet med alla politiska förtroendeposter i Sverige, förutom kungaämbetet.

Venezuela sällar sig efter gårdagens folkomröstning till de länder som har valt att inte begränsa mandatperioderna för sina förtroendevalda. Man kan givetvis ha olika uppfattningar i det lämpliga i denna grundlagsändring, men det är helt klart att Venezuela inte är unikt bland fria länder i en sådan ordning. Venezuela är i gott sällskap med andra välfungerande demokratier, inklusive Sverige.

Mot denna bakgrund blir den massmediala bevakningen från svensk liberal press av folkomröstningen i Venezuela surrealistisk, för att inte säga bisarr. Svenska dagstidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet utmålar regelbundet Venezuela som en diktatur i vardande och Hugo Chávez beskrivs som en auktoritär ledare med diktatorsambitioner. Venezuela påstås, på oklara grunder, gå mot en ”ekonomisk kollaps”, trots att landet de senaste åren har haft en tillväxt som har varit högst i Latinamerika och bland de högsta i världen.

Folkomröstningen beskrivs på ett sätt som ger intryck av att det bara är Hugo Chávez det handlar om, via rubriker som: ”Hugo Chávez vill ha mera tid för sin revolution”. Få tidningar i Sverige vågar problematisera och beskriva bakgrunden i Venezuela och jämföra med situationen i Sverige, vår konstitution och vårt valsystem. Om nu Venezuela verkligen går mot diktatur efter att ha avskaffat de begränsade mandatperioderna för politiskt förtroendevalda, är det inte då dags att kritiskt börja diskutera även Sveriges valsystem?

Är man för begränsningar i antalet mandatperioder för förtroendevalda bör man väl i konsekvensens namn vara för samma ordning i Sverige som man är för i Venezuela? Tyvärr tror jag att få borgerliga eller liberala ledarredaktioner skulle argumentera för en sådan nyordning i Sverige. Detta illustrerar på ett närmast övertydligt vis de dubbla moraliska och politiska måttstockar med vilka svensk media beskriver den demokratiska processen i Venezuela jämfört med hur man skildrar liknande processer i vårt eget land och länder som t. ex. USA.

De svenska skribenter som regelbundet har beskrivit Hugo Chávez som en diktator verkar ha svårt att förstå och acceptera att denne populäre ledare har vunnit nästan samtliga demokratiska val och förtroendeomröstningar sedan han kom till makten år 1999. Det inkluderar en förtroendeomröstning om Chávez år 2004, som oppositionen tog initiativ till och Chávez omval till presidentposten år 2006 då han vann över 60 % av rösterna. Är en folkvald ledare med ett så starkt demokratiskt mandat i ryggen verkligen den auktoritäre diktator som påstås? Hur kommer det sig att Hugo Chávez vinner det ena demokratiskt fläckfria valet efter det andra, om nu den ekonomiska och sociala situationen i Venezuela är så fruktansvärt dålig som de svenska tidningarna utmålar den som? Någonstans här tror jag att det är dags för en mediekritisk debatt om den politiserade beskrivningen av Hugo Chávez och Venezuela.

Hugo Chávez är ingen fläckfri ledare och Venezuela är inget paradis utan problem. Men de politiserade nyhetsartiklarna i svensk liberal media försvårar en seriös och nyanserad diskussion om Venezuela. Detta i sin tur leder till att debatten polariseras, flyttar ut i bloggosfären och där utvecklas till enbart en intern diskussion mellan okritiska Chávez-supportrar och nyliberala högerdebattörer. Svenska tidningsläsare förtjänar en betydligt bättre och mer balanserad bevakning av nyheterna från Venezuela.