På våren 2008 skulle FN:s marina organ IMO fatta beslut om skärpta gränser för svavel i fartygsbränsle. Beslutet var väl förberett och näringslivet hade gått med på en rejäl sänkning, från 1,5 procent till 0,5 i de särskilt utsatta haven Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen. I övriga världen skulle man få fortsätta med 3,5 procent i ytterligare en tid.

I sista stund skärptes dock beslutet från 0,5 till 0,1 procent, för just Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen. Second Opinion har inte lyckats få klarhet i spelet bakom denna senkomna skärpning men faktum är att den accepterades av både Sverige och andra nationer. Så även halvåret senare när beslutet enligt gängse ordning bekräftades.

En fråga blev hängande i luften. Vad skulle denna skärpning innebära i praktiken? Vilket pris skulle Sverige få betala?

Regeringen uppdrog åt Sjöfartsverket att utreda saken och svaret kom i maj 2009. En sänkning ner till 0,1 innebär en övergång till helt andra och väsentligt dyrare bränslen. Effekten blir ökade transportkostnader med upp emot 28 miljarder kronor – per år. Och ökade godstransporter på landsväg. Samhällsnyttan i stort beräknades till högst 7 miljarder kronor.

Ytterst blir det köparna av fartygstransporter som får dela på notan. Bara SCA:s pappersbruk i Ortviken får ökade kostnader med 150 miljoner kronor om året. Sjöfartsverket konstaterar att svensk basindustri konkurrerar på en global marknad och att ”risken är uppenbar att vinstmarginalerna kommer att krympa i den snedvridna konkurrenssituation som IMO:s nya regler innebär, marginaler som redan idag är mycket små.”

Rapporten utlöste en stötvåg genom hela det svenska näringslivet. Nio tunga företrädare för svenskt näringsliv publicerade en starkt kritisk debattartikel i Dagens Industri (090515).

Men den annalkande stormen bedarrade. Huvudsakligen för att tajmingen inte var den bästa. Om halvannan månad skulle Sverige ta över EU-ordförandeskapet och regeringen Reinfeldt ville ha fred på hemmaplan och absolut ingen uppslitande miljöstrid mellan regeringen och näringslivet.

Officiellt har det hetat att Sverige agerar för att lösa ”IMO-frågan” på EU-nivå där kommissionen arbetar med att ta fram ett nytt svaveldirektiv.

Men Sveriges agerande på EU-nivå förefaller vara passivt. Enligt branschorganisationen Skogsindustrierna känner inte EU-kommissionen ens till att det finns någon svensk oro i frågan och ansvarig minister, Åsa Torstensson från centerpartiet, har inte tagit upp ärendet vid något ministermöte.

Så ett år senare men med förnyad kraft hotar den stillade stormen att blåsa upp igen – lagom till valrörelsen den här gången. Att inte protestera mot IMO:s beslut var fel. Att inte heller agera inom EU är dubbelfel, enligt kritikerna.

Riksdagsman Hans Stenberg (s) har KU-anmält Åsa Torstensson. Svenskt Näringsliv och Skogsindustrierna har uppvaktat och krävt handling. Även inom Alliansen och regeringen växer irritationen.

- Jag är bekymrad. Exportindustrin är jätteviktig för Sverige och det är mycket beklagligt att regeringen inte tar till sig problemen och för en dialog med industrin, säger Bertil Kjellberg (m) som i Riksdagen fört fram sin oro i frågan till flera ministrar.

- Jag har aldrig stött på en fråga som har så här dramatiska konsekvenser och som hanterats så märkligt som den här, säger SCA Forests informationschef Björn Lyngfelt till tidningen ATL (100220) i en av fåtaliga artiklar som hittills publicerats i ämnet.

Kristdemokraternas miljötalesperson i riksdagen, Liza-Maria Norlin, uppskattar att regeringen är offensiv på miljöområdet men att beslutsunderlaget denna gång var för skralt. Hon har nu själv beställt en analys av miljönyttan med att sänka svavelhalten från 0,5 till 0,1 procent.

- Det är jättebra att Sverige vill vara bäst i klassen och vi ska i princip följa IMO:s beslut men inte om konsekvenserna blir orimliga. Ibland fattar man felaktiga beslut och då måste man kunna ändra sig, säger Norlin.

Jerker Sjödin

Läs mer:

Sjöfartsverkets konsekvensanalys