second opinion
Journalisternas trovärdighet hänger på förortsbevakningen
/images/wiklundcollage430_1.jpg)
Konflikt i P1 handlade i förra veckan om mediebilden av Rinkeby. Med hjälp av de alldeles vanliga, grundläggande journalistiska verktygen petar Konflikt hål på alla mediemyter om Rinkeby som ”lilla Mogadishu”.
Det visar sig att det inte finns några belägg för påståendet om att en grupp organiserade religiösa fundamentalister hindrar unga människor från att träffa varandra. Det går inte att hitta konkreta uppgifter om att unga Rinkebybor rekryterats till att kriga i Somalia. Det går inte att bevisa att det finns ett systematiskt och utstuderat förtryckarsystem som tvingar unga tjejer att bära slöja.
Alla de här myterna har tagit fäste i medierapporteringen. Det har de gjort därför att de passar så bra in i en större, kittlande, historia om islamistisk radikalitet i Sverige. De har levt vidare därför att ingen annan än Konflikt gjort det journalistiska fotarbetet – det vill säga kontrollera uppgifterna.
De har levt vidare därför att svenska journalister är okunniga och ointresserade av de särskilda problem som finns i förorten. De problem som inte handlar om terrorrekrytering.
Reportaget i Konflikt är otroligt viktigt, men det är symptomatiskt att den verkliga berättelsen om förorten nästan bara finns i de mediekritiska sammanhangen. Media berättar någonting som Second Opinion eller Medierna i P1 korrigerar och nyanserar. Vardagen, berättelserna från köksbordet, finns nästan inte överhuvudtaget. Inte för att de större berättelserna finns heller. Konfliktreportaget cirkulerar specifikt kring somalierna.
I vanliga fall är det ingen som skriver om en av de mest utsatta etniska grupperna i det svenska samhället – om det inte är för att berätta om det islamistiska hot den är gruppen utgör. Men svensk-somaliernas vardag är framförallt präglad av arbetslöshet och social utslagning. Där finns ju någonting att berätta. Någonting större, någonting mer komplext – någonting som på allvar handlar om vilket slags samhälle vi vill leva i.
Sverige är ett land med ökande sociala klyftor. Djupast är klyftan mellan samhällets mittfåra, den etablerade medelklassen i storstäderna, och de etniskt blandade förorterna.
Journalisternas problem är att de oftast befinner sig bland de mest etablerade, längst ifrån den grupp som verkligen har en historia att berätta om vilket slags land Sverige har blivit. Därför blir förortsrapporteringen bristfällig och därför måste ambitionerna sättas högre. Vi måste anstränga oss mer.
Rinkeby blir symbolen för hela kårens trovärdighet. Berättelsen om 10-talets Sverige finns där – och i Rosengård, i Bergsjön, i Fisksätra. Jag är rädd att om vi inte klarar av att bevaka den här delen av samhället på ett korrekt sätt gör vi oss själva oviktiga i det större sammanhanget. Vi blir ett gäng navelskådande innerstadsbor som inte förstår landet vi lever i. Det blir i längden ett problem för hela det demokratiska samhället.
Erik Wiklund
relaterat: SvD
Kommentarer. Kommentatorn har juridiskt ansvar för sina inlägg.
Clara Lindberg
Som kommentar till vilken benämning som är mest korrekt vill jag påpeka att Bromma också är en segregerad förort, och Spånga. Det är bara ett fält mellan Rinkeby och Spånga. Något miljonprogram kan Spånga inte anklagas för att vara, men Rinkeby liksom Tensta finns faktiskt senare bebyggelse också. Både flerfamiljshus och mindre hus. Men det lägger man kanske bara märke till när man bor där och är en del av förändringarna.
Rickard Jakbo
jag håller med om det mesta, men jag tycker det i den här debatten är olyckligt att använda "förorten" som benämning, de flesta stockholmare bor i förorter, majoriteten i förorterna torde vara svenskar. segregerade miljonprogram kanske är ett bättre begrepp?
Rude Sandelius
Det är inte bara förortsrapporteringen som är bristfällig bland journalisterna. Vi journalister har sedan länge tappat greppet om vad vi egentligen har för arbete. I gemene mans ögon är vi numera synonyma med makten sorgligt nog.
Johan Asplund
Märkligt! Tycker jag har matats med alla dessa "orättvisor" så länge jag kan minnas, från "mellanmjölklandets" journalister.
Kanske ordet "perspektiv" borde granskas mer i världens mest jämlika land...