”Är det ideella ledarskapet i idrott på väg att försvinna och vad får det i så fall för konsekvenser?”

Det frågar Svenska Dagbladet och inleder en artikelserie i ämnet.

Ingen skulle nog på allvar ifrågasätta att det ideella arbetet är helt avgörande för svensk idrott och för civilsamhället i allmänhet. Frågan hur ideellt arbete och avlönat arbete förhåller sig till varandra är emellertid mer komplex än vad som framgår av SvD:s artikel.

Ju större en organisation blir, desto svårare blir det att förlita sig uteslutande på ideellt arbete. Förr eller senare är det oundvikligt att anställa och det är oftast en känslig fas i organisationens utveckling. Detta innebär svåra gränsdragningar i och med att liknande arbetsuppgifter utförs av både volontärer och anställda. 

Svenska Dagbladets artikel granskar särskilt arvoden i centralstyrelserna hos de svenska idrottsförbunden. Många kritiska röster hörs mot att betala ut arvoden till förtroendevalda överhuvudtaget. Ett typiskt citat kommer från Walter Rönnmark, ordförande i Svenska bordtennisförbundet:

- Det ideella ledarskapet är svensk idrotts grundbult. Tanken är att ledarna gratis ska ställa sin tid och sin kompetens till förfogande, och betalar man istället bryter man den ideella idrottens signum. 

Motargumentet som anförs är att även ledare i näringslivet har höga ersättningar. Men är arvoden till ordföranden och andra ledare endast ett hot? Och finns det andra argument än att också ledare i näringslivet tjänar mycket pengar?

Det är viktigt att komma ihåg att det finns gränser för hur mycket man kan kräva av en förtroendevald som arbetar utan ersättning. Även den mest entusiastiska eldsjäl har oftast ett jobb eller studier att sköta. Då är det kvällar och helger som blir över för ett förtroendeuppdrag. Med en familj att ta hand om krymper utrymmet för ideellt engagemang ytterligare. Med tanke på detta är det helt fantastiskt hur mycket tid svenskarna lägger ner på ideellt arbete. 

Kretsen av personer som har möjlighet att arbeta heltid utan ersättning är emellertid ytterst liten, det rör sig i princip bara om förmögna och pensionärer. Om en organisation i den storleksordning SvD:s artikel behandlar, väljer att inte arvodera sin ordförande innebär det därför antingen att rekryteringsbasen till de högsta ledningsuppdragen krymper markant eller att det operativa ledningsarbetet läggs över på tjänstemän som inte är valda.

Detta behöver inte vara dåligt, men i organisationer som har ett stort antal anställda kan det leda till problem när högsta ledaren endast är tillgänglig på kvällar och helgar. Tjänstemannastyre blir då i princip oundvikligt. På det sättet kan det till och med gynna det förtroendevalda ledarskapet att arvodera vissa ledarskapsfunktioner.

Sedan finns det en helt annan dimension och det är vilken ersättningsnivå som är skälig. Det är i slutändan medlemmarna i varje organisation som får fatta det beslutet, men det finns självklart en poäng i att en ledare för en organisation som bygger på ideellt arbete inte borde begära en lön som ligger i nivå med en koncernchefs i näringslivet.

Men då bör man också ställa frågan varför företagsledare ska ha så höga ersättningar egentligen.

Niklas Hill
niklas.hill@trinambai.se