Hur står det till med språket hos reportrarna i Sverige?
– Det är inte så illa, och väldigt många journalister skriver bra. De stora tidningarna och flera provinstidningar har för det mesta ett språk som man kan förlita sig på.

Språket är inte sämre i dag än för 50 år sedan, och i dag har journalistyrket professionaliserats. Men det har i alla tider funnits osäkra skribenter, säger hon.
– För 50 år sedan var väldigt många journalister outbildade, och anställda på alla möjliga sorters meriter. Visst märker man en viss svajighet i en del yngre skribenters språk i dag, men jag vill absolut inte säga att unga journalister inte kan skriva.

Språkspalten dras in
Under många år har DN satsat på språkvård genom språkspalten, diskussioner på redaktionerna och rådgivning till medarbetarna. Som en del i det nya sparpaketet drar den nya ledningen in språkspalten från och med maj.

– Jag tycker det är väldigt tråkigt att man inte har en fast språkvårdare på Dagens Nyheter längre. Det goda språket måste erövras varje dag. Under mina bästa år på DN hade jag möten med redaktionen hela tiden, och den språkliga medvetenheten höjdes. Den diskussionen tappas bort nu.

Risken finns att tidningarna förlorar sina läsare om språket blir eftersatt, säger Catharina Grünbaum.
– Om läsare hakar upp sig på språkliga formuleringar eller traditionella språkfel är det reportern som är förloraren, för läsarna tappar förtroendet.

Nätspråket haltar
Hon ger beröm till de stora dagstidningarna, men medger att språket i webbtidningarna inte alltid håller samma nivå.

– Webbtidningarna produceras för det första mycket snabbare och trycket på dem som skriver för webben är stort. De hinner knappt veta om att något har hänt förrän det krävs av dem att det ska ligga ute på nätet. Då hinner de inte slipa på formuleringarna och hitta sina bästa uttryck.

Stort skrivintresse
Svenskarna är skrivintresserade; bloggandet och mailandet ger skrivträning och det skrivs som aldrig förr, menar Catharina Grünbaum. Men utrymmet för skapande finns kanske inte på redaktionerna framöver, om det inte avsätts resurser.

– Då kommer det levande språket att finnas någon annanstans än i tidningstexterna, och det är trist. För är det någonstans vi behöver ett levande språk så är det där. Vi måste som journalister berätta historier, och då inte i ett formulärspråk som ingen bryr sig om utan med ett språk som får en att ta till sig innehållet.

– Många redaktioner har inte längre samtal om språket och om vad journalistik är, utan i dag gör man bara tidning.


Mårten Eidevall Wallin
marten.wallin@second-opinion.se

Relaterat:
DN1, DN2, SvD1