George Lakoff skrev för en tid sedan boken "Don´t think of an elephant". Där påvisade han hur det är möjligt att "frame" (svårt att översätta på svenska) en debatt så att det underliggande budskapet blir starkare genom att man förnekar, förringar och avfärdar de andras påståenden.
Därav titeln. – Säger man – tänk inte på en elefant – så tänker man på en elefant.
I de teman Peter Andersson lyfter fram har massmedia på ett bedrägligt sätt "frame-at" diskussionen.
Det underliggande budskapet är inte svårt att fånga. Det beskriver politikerna som "löjliga familjen". Det avspeglar dessutom ett starkt förakt för demokratin så som den tar sig uttyck i Sverige. (Detta kommer man naturligtvis att förneka – men handlingar säger mer än ord)
Jag gissar att det är detta underliggande budskap som gör Peter A så frustrerad.
Man hamnar i en fälla. Att bemöta påståendena på det sätt Peter A gör förstärker bara den meningslösa diskussionen.
Lakoff tar fatt i den frustration debattörerna då känner och visar att det verkliga problemet i denna situation – och det som skapar frustrationen – är att det egentligen är meningslöst att gå in i diskussionen på ett argumentativt sätt. Detta förstärker bara förstärker det budskap man vill undvika.
Man måste istället finna något annat och kraftfullare att säga än att man är missnöjd med de andra och och skälla och säga emot dem. Det gäller också i detta fall media.
Jag har funderat mycket på vad detta budskap skulle kunna vara men jag är ställd. Så som politiken och massmedia i dag fungerar kan jag inte finna någon annan mer viktig politisk fråga än just det Peter A pekar på – nämligen mediernas svek mot demokratin.
Men i denna fråga hukar alla politiker. Till och med när en av deras egna råkar så illa ut arr han gråter i TV. Vi som ser spektaklet konstaterar då att när det gäller respekt och mänsklig anständighet i debatten finns det inte mycket hopp.
Debatten om massmedias svek kommer aldrig upp. Erfarenheterna visar att den alltid formas så att det blir en logisk diskussion om medias rättigheter (och som de själva skriver – skyldigheter) att göra vad de gör snarare än deras ansvar för de konsekvenser deras agerande får.
Vad göra? - Vet inte –
Tips: Varför inte från s sida ta Littorin i försvar med utgångspunkt från sina egna traditionella demokratiska värden – byggda på folkrörelsernas respekt för dialog och samtal (Läs om diskussionsklubbarnas regler i boken "När arebetarna tog ordet")– och ta medierna i örat och peka på vad man från s sida tycker att den politiska debatten egentligen skall handla om och hur den skall föras.
Med Littoirin och behovet av en god arbetsmarknadspolitik som bakgrund kan det bli svårt för Alliansen att undvika att gå in konstruktivt i dialogen.
Några filmklipp från bland annat George Lakoff om massmedias svek, bedrägeri och ytlighet finner Ni på vår hemsida.
http://www.samarbetsdynamik.se