Under julen, midsommar och påsk konsumeras det sill i mängder. Massor med sillfiskar fiskas också för att exempelvis malas ner till fiskmjöl. I medierna och till och med i vetenskaplig litteratur framställs sillfiskarna dock som ett problem och många är de forskare och fiskeindustrirepresentanter som rekommenderar att vi ska ytterligare öka fisket efter sillfiskarna.

Sillfiskarna, och då främst skarpsillen, påstås förvärra övergödningen, förhindra torskens lek och man pratar om kaskadeffekter, regimskiften och flippade ekosystem i Östersjön. Östersjön har gått från ett torskdominerat till ett sillfiskdominerat ekosystem sägs det i TV, radio, tidningar och på nätet.

I ett av de senare utspelen i frågan skriver fem tongivande havsmiljöforskare ett debattinlägg i Sydsvenskan den 12 mars att överfiske är ett problem för Östersjön och avslutar med att Östersjön skulle må bra av att sillfiskarna ytterligare minskade i antal. Då skulle övergödningen minska och de stora rovfiskarna komma tillbaka, som torsken till exempel. Vi ska lösa problemet med överfiske genom att fiska mera alltså.

Men stämmer denna bild av Östersjön som målats upp?
Svaret är NEJ.

I Östersjön har det viktigaste fisket alltid varit det efter sillfiskarna. Detta för att de har varit och är de mest talrika av Östersjöns fiskar. Vid några korta parenteser i Östersjöns nutidshistoria har dock Östersjön också haft rikligt med torsk. Fiskbiomassan har huvudsakligen bestått av sillfiskar även dessa perioder. 1974, när Fiskeriverket började uppskatta sillfiskarnas biomassa, var cirka 90 procent av fiskbiomassan sillfiskar.

Under de rika torskåren på 1980-talet minskade den andelen till ca 70 procent och vi är idag tillbaka på liknande nivåer som på 1970-talet. Industrifiske, dålig fiskeförvaltning och en utsötning av Östersjön ledde till en drastisk och uppmärksammad tillbakagång av torskbestånden, men torsken verkar idag vara på väg tillbaka.

Industrifisket har dock främst påverkat sillfiskarna och det är därför det totala antalet fisk i Östersjön minskat så kraftigt, med över 50 procent sedan 1970-talet. Varannan fisk har försvunnit från Östersjön på 30 år, och det är främst sillfiskarna som gått ner. Påståenden om att det finns ”för mycket” sillfisk och främst skarpsill är därför direkt felaktiga.

Skarpsillsbeståndet har återhämtat sig till 1970-talets nivåer efter en ”krasch” under åren med riklig förekomst av torsk vilket också Fiskeriverkets statistik tydligt visar. Det är dessutom troligt att det i dag finns väsentligt färre skarpsillar än på 1950-talet, men det saknas statistik före 1974. Situationen för strömmingen är en dramatisk minskning sedan 1974.

Vad gäller skarpsillens påverkan på rovfiskbestånden finns det inga entydiga belägg för detta och det är det en teori som baserats på den felaktiga föreställningen att det funnits onaturligt mycket skarpsill, vilket det alltså inte har funnits eller finns idag. Övergödningen nämns även mycket riktigt som ett stort problem i Östersjön och sillfiskarna sägs förvärra effekterna av övergödningen.

Men man missar helt, medvetet eller omedvetet, att ta med att fiskbiomassan minskat till hälften på bara 30 år.

Att man fiskat bort varannan fisk från Östersjön påverkar givetvis primärproduktionen, effekterna av övergödningen och antalet rovfiskar som Östersjön kan hysa.

Sillfiskarna beskylls inte bara för att leda till att effekterna av övergödning blir större och för att förhindra torskens återkomst, utan även för att de fåglar i Östersjön som äter sillfisk svälter. Det här gäller återigen främst skarpsillarna. Nu är det inte så att fåglarna påstås svälta för att sillfiskarna har minskat i antal, utan för att de under en period blev ”för många”.

När skarpsillen återhämtade sig skulle alltså varje individuell skarpsill ha minskat i vikt och anses då vara i sämre kondition och därför också sämre som föda.

Forskare pratar om skräpmat. Återigen har man missat att den totala fiskbiomassan minskat med hälften och att dessa argument går på tvären med den kunskap vi faktiskt har. För när skarpsillen ökar i antal i Östersjön, ökar också de havsfåglar som lever på skarpsillen. Mer fisk betyder fler fåglar, inte tvärt om som man påstått i medier och i flera vetenskapliga artiklar.

Naturvårdsperspektivet är frånvarande inom fiskepolitiken och den alarmerande verkligheten är att fiskepolitiken halverat Östersjöns fiskbiomassa på bara tre årtionden. Troligen är den förlusten betydligt större. Och förlusten är störst för sillfiskarna.

Myndigheter, regeringen, några högljudda forskare och till och med vissa miljöorganisationer vill ytterligare aktivt reducera sillfiskbestånden. Man räddar inte Östersjön eller minskar överfisket genom att ytterligare intensifiera det på Östersjöns karaktärsfiskar, framförallt inte då dessa minskat så kraftigt!

Att ensidigt fokusera på en art, torsken, som bland annat de fem havsmiljöforskarna gör i sitt inlägg i Sydsvenskan den 12 mars och i tidigare debatter, är inte att ta hänsyn till ekosystemets egenskaper eller att ha ett helhetsperspektiv.

Det är en sådan inställning till Östersjön och dess invånare som tillåtit kortsiktiga produktionstänk och vinstintressen att reducera fiskbiomassan till hälften.

Varför sprids då denna felaktiga bild av Östersjön? Det har säkert flera olika förklaringar, men man bör givetvis börja leta efter svaret genom att ställa sig frågan: vem gynnas av denna förvanskade bild?

Att argumentera för att man ska fiska bort ”onaturliga mängder sillfisk för Östersjöns bästa” är givetvis en gyllene omskrivning av verkligheten för en industri som har kortsiktiga vinstintressen. Att institutioner som har i uppdrag att gynna fiskeindustrin främjar att ytterligare utöka fisket är därför inte konstigt, men det är givetvis olyckligt för Östersjön.

Politiserad forskning är heller inget nytt och det ligger säkerligen en hel del i de debatter om forskningsarbete som förs på olika håll. Till exempel i DN: s huvudledare den 7 mars 2010 (Makt i vit rock) kunde vi läsa om att vi vetenskapsmän och kvinnor också är människor av kött och blod och att forskning kan påverkas av prestige, personliga karriärstegar och subjektiva övertygelser. Detta har även skett inom delar av det Östersjöforskningen!

Den fråga som kvarstår är varför medierna tillåter sig att fungera som en megafon åt dessa intressen? Varför granskas inte de argument som förs fram och den bild av Östersjön som presenteras? Saknas det naturvetenskaplig kompetens och kritiskt tänkande på redaktionerna eller är resurserna för granskning för begränsade? Är tilltron till auktoritära personer och forskare för stor?

Oavsett anledning bör medierna skärpa sin granskning av Östersjöfrågorna.

Förlorarna i dag är förutom sillfiskarna livet i, på och omkring Östersjön samt framtidens medborgare.

Mårten Hjernquist

Fotnot: Bilden visar Fiskeriverkets statistik över fiskbiomassan (torsk+sillfisk) under de senaste dryga 30 åren.